< Psaltaren 88 >
1 En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
Пісня. Псалом. Синів Кореєвих. Для дириґента хору. На „Махалат леаннот“. Пісня навча́льна Ге́мана езрахе́янина. Господи, Боже спасі́ння мого́, вдень я кли́чу й вночі Я перед Тобою:
2 Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
хай молитва моя дійде перед обличчя Твоє, нахили Своє ухо до зо́йку мого,
3 Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet. (Sheol )
душа бо моя насити́лась нещастями, а життя моє збли́зилося до шео́лу! (Sheol )
4 Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
Я до тих прирахований став, що в могилу відхо́дять, я став, немов муж той безсилий.
5 Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
Я кинений серед померлих, немов оті тру́пи, що в гро́бі лежать, що про них Ти не згадуєш більш, і потя́ті вони від Твоєї руки.
6 Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
Умісти́в Ти мене в глибоче́зну могилу, до пітьми́ в глибина́х.
7 Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
На мене лягла́ Твоя лють, і Ти всіма́ Своїми лама́ннями мучив мене. (Се́ла)
8 Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
Віддалив Ти від мене знайо́мих моїх, учинив Ти мене за оги́ду для них, Я за́мкнений і не вихо́джу,
9 Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
стемні́ло з біди моє око. Я кожного дня Тебе кличу, о Господи, простяга́ю до Тебе ру́ки свої!
10 Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
Чи Ти чудо вчиниш померлим? Чи тру́пи встануть і будуть хвали́ти Тебе? (Се́ла)
11 Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
Хіба милість Твоя буде в гро́бі звіща́тись, а вірність Твоя в аввадо́ні?
12 Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
Чи позна́ється в те́мряві чудо Твоє, а в краю́ забуття́ — справедливість Твоя?
13 Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
Та я кличу до Тебе, о Господи, і вранці молитва моя Тебе випере́джує.
14 Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
Для чо́го, о Господи, кидаєш душу мою, ховаєш від мене обличчя Своє?
15 Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
Нужде́нний я та помираю відма́лку, перено́шу страхіття Твої, я осла́блений став.
16 Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
Перейшли́ надо мною Твої пересе́рдя, страхіття Твої зруйнува́ли мене, —
17 De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
вони оточа́ють мене, як вода, увесь день, вони ра́зом мене обляга́ють.
18 Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
друга й при́ятеля віддалив Ти від мене, знайо́мі мої — як та те́мрява!