< Psaltaren 88 >

1 En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
Pesem in psalm med sinovi Koretovimi, načelniku godbe, da se poje na piščali, ukovit Emana Ezrajičana. O Gospod, Bog blaginje moje, podnevi kličem in ponoči v pričo tebe.
2 Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
Pred obličje tvoje pridi molitev moja, nagni uho svoje mojemu vpitju.
3 Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet. (Sheol h7585)
Ker nasitena je z nadlogami duša moja, in življenje moje se bliža grobu. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
Prištevam se njim, ki gredó v grob; podoben sem možu, katerega zapušča krepost.
5 Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
Prištevam se mrtvim, odločen; kakor prebodeni ležeči v grobu, katerih se ne spominjaš več, kateri so uničeni s tvojo roko.
6 Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
Pokladaš me v grob, izmed vseh najglobočji, v najtamnejših, v krajih globokih.
7 Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
Nad menoj leži jeza tvoja, dà, z vsemi valovi svojimi, ki me napadajo, pobijaš me presilno.
8 Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
V stran od mene odvračaš znance moje, daješ me njim v najhujšo gnjusobo; tako zajetega, da pobegniti ne morem.
9 Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
Oko moje žaluje od bridkosti; kličem te, Gospod, ves dan; k tebi razpenjam roke svoje.
10 Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
Bodeš-li mrtvim delal dejanje čudovito? ali bodejo mrtvi vstali, da bi te slavili mogočno?
11 Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
Ali bi naj se v grobu oznanjala milost tvoja, zvestoba tvoja v pogubi?
12 Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
Ali naj bi se v temini spoznalo čudovito dejanje tvoje, in pravica tvoja v pozabljivosti deželi?
13 Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
In vendar jaz vpijem, Gospod, k tebi, in vsako jutro te prehiteva molitev moja.
14 Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
Zakaj me zametaš, o Gospod; skrivaš mi obličje svoje?
15 Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
Ubožen sem in umrjoč od potresa, strahove tvoje prenašam in sem zbegan,
16 Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
Jeze tvoje gredó čez mé, plašenje tvoje me uničuje.
17 De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
Obdajajo me kakor vode ves dan; obsezajo me vkup.
18 Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
Od mene v stran odvračaš prijatelja in tovariša; znancem svojim sem v tamnem kraji.

< Psaltaren 88 >