Psaltaren 88
1 En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
Canticum Psalmi, Filiis Core, in finem, pro Maheleth ad respondendum, intellectus Eman Ezrahitæ. Domine Deus salutis meæ: in die clamavi, et nocte coram te.
2 Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
Intret in conspectu tuo oratio mea: inclina aurem tuam ad precem meam:
Quia repleta est malis anima mea: et vita mea inferno appropinquavit. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
Æstimatus sum cum descendentibus in lacum: factus sum sicut homo sine adiutorio,
5 Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
inter mortuos liber, Sicut vulnerati dormientes in sepulchris, quorum non es memor amplius: et ipsi de manu tua repulsi sunt.
6 Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
Posuerunt me in lacu inferiori: in tenebrosis, et in umbra mortis.
7 Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
Super me confirmatus est furor tuus: et omnes fluctus tuos induxisti super me.
8 Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
Longe fecisti notos meos a me: posuerunt me abominationem sibi. Traditus sum, et non egrediebar:
9 Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
oculi mei languerunt præ inopia. Clamavi ad te Domine tota die: expandi ad te manus meas.
10 Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
Numquid mortuis facies mirabilia: aut medici suscitabunt, et confitebuntur tibi?
11 Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
Numquid narrabit aliquis in sepulchro misericordiam tuam, et veritatem tuam in perditione?
12 Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
Numquid cognoscentur in tenebris mirabilia tua: et iustitia tua in terra oblivionis?
13 Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
Et ego ad te, Domine, clamavi, et mane oratio mea præveniet te.
14 Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
Ut quid Domine repellis orationem meam: avertis faciem tuam a me?
15 Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
Pauper sum ego, et in laboribus a iuventute mea: exaltatus autem, humiliatus sum et conturbatus.
16 Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
In me transierunt iræ tuæ: et terrores tui conturbaverunt me.
17 De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
Circumdederunt me sicut aqua tota die: circumdederunt me simul.
18 Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
Elongasti a me amicum, et proximum: et notos meos a miseria.
