Psaltaren 88
1 En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
Drottinn, þú Guð minn og hjálpari minn, ég ákalla þig um daga og nætur.
2 Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
Svaraðu bænum mínum! Hlustaðu á hróp mitt,
því að ég er altekinn ótta og finn dauðann nálgast. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
„Líf hans er að fjara út, “segja sumir, „það er vonlaust með hann.“
5 Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
Ég er einn og yfirgefinn og bíð þess eins að deyja, rétt eins og þeir sem falla á vígvellinum.
6 Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
Þú hefur varpað mér niður í myrkradjúp.
7 Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
Reiði þín hefur þrýst mér niður, hver holskeflan á fætur annarri kaffærir mig.
8 Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
Vinir mínir sneru við mér bakinu og eru horfnir – það var af þínum völdum. Ég er innikróaður, sé enga undankomuleið.
9 Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
Augu mín eru blinduð af tárum. Daglega kalla ég eftir hjálp þinni. Ó, Drottinn, ég lyfti höndum í bæn um náð!
10 Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
Gerðu kraftaverk svo að ég deyi ekki, því hvað gagnar mér hjálp þín ef ég ligg kaldur í gröfinni? Þá get ég ekki lofað þig!
11 Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
Geta hinir látnu vegsamað gæsku þína? Syngja þeir um trúfesti þína?!
12 Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
Getur myrkrið borið vitni um máttarverk þín? Hvernig eiga þeir sem búa í landi gleymskunnar að tala um hjálp þína?
13 Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
Ó, Drottinn, dag eftir dag bið ég fyrir lífi mínu.
14 Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
Drottinn, hvers vegna hefur þú útskúfað mér? Af hverju hefur þú snúið þér burt frá mér og litið í aðra átt?
15 Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
Allt frá æsku hef ég átt erfiða ævi og oft staðið andspænis dauðanum. Ég er magnþrota gagnvart örlögum þeim sem þú hefur búið mér.
16 Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
Heift þín og reiði hefur lamað mig. Þessi skelfing þín hefur næstum gert út af við mig.
17 De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
Alla daga hvolfist hún yfir mig.
18 Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
Ástvinir, félagar og kunningjar – öll eru þau farin. Ég sit hér einn í myrkri.
