< Psaltaren 88 >

1 En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
A Song, a Psalm, by sons of Korah, to the Overseer, 'Concerning the Sickness of Afflictions.' — An instruction, by Heman the Ezrahite. O Jehovah, God of my salvation, Daily I have cried, nightly before Thee,
2 Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
My prayer cometh in before Thee, Incline Thine ear to my loud cry,
3 Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet. (Sheol h7585)
For my soul hath been full of evils, And my life hath come to Sheol. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
I have been reckoned with those going down [to] the pit, I have been as a man without strength.
5 Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
Among the dead — free, As pierced ones lying in the grave, Whom Thou hast not remembered any more, Yea, they by Thy hand have been cut off.
6 Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
Thou hast put me in the lowest pit, In dark places, in depths.
7 Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
Upon me hath Thy fury lain, And [with] all Thy breakers Thou hast afflicted. (Selah)
8 Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
Thou hast put mine acquaintance far from me, Thou hast made me an abomination to them, Shut up — I go not forth.
9 Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
Mine eye hath grieved because of affliction, I called Thee, O Jehovah, all the day, I have spread out unto Thee my hands.
10 Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
To the dead dost Thou do wonders? Do Rephaim rise? do they thank Thee? (Selah)
11 Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
Is Thy kindness recounted in the grave? Thy faithfulness in destruction?
12 Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
Are Thy wonders known in the darkness? And Thy righteousness in the land of forgetfulness?
13 Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
And I, unto Thee, O Jehovah, I have cried, And in the morning doth my prayer come before Thee.
14 Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
Why, O Jehovah, castest Thou off my soul? Thou hidest Thy face from me.
15 Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
I [am] afflicted, and expiring from youth, I have borne Thy terrors — I pine away.
16 Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
Over me hath Thy wrath passed, Thy terrors have cut me off,
17 De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
They have surrounded me as waters all the day, They have gone round against me together,
18 Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
Thou hast put far from me lover and friend, Mine acquaintance [is] the place of darkness!

< Psaltaren 88 >