Psaltaren 88
1 En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
(En Sang. En Salme af Koras Sønner. Til Sangmesteren. Al-mahalat-leannot. En Maskil af Ezraitten Heman.) HERRE min Gud, jeg råber om dagen, om Natten når mit Skrig til dig;
2 Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
lad min Bøn komme frem for dit Åsyn, til mit Klageråb låne du Øre!
Thi min Sjæl er mæt af Lidelser, mit Liv er Dødsriget nær, (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
jeg regnes blandt dem, der sank i Graven, er blevet som den, det er ude med,
5 Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
kastet hen imellem de døde, blandt faldne, der hviler i Graven, hvem du ej mindes mere, thi fra din Hånd er de revet.
6 Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
Du har lagt mig i den underste Grube, på det mørke, det dybe Sted;
7 Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
tungt hviler din Vrede på mig, alle dine Brændinger lod du gå over mig. (Sela)
8 Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
Du har fjernet mine Frænder fra mig, gjort mig vederstyggelig for dem; jeg er fængslet, kan ikke gå ud,
9 Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
mit Øje er sløvt af Vånde. Hver Dag, HERRE, råber jeg til dig og rækker mine Hænder imod dig.
10 Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
Gør du Undere for de døde, står Skyggerne op og takker dig? (Sela)
11 Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
Tales der om din Nåde i Graven, i Afgrunden om din Trofasthed?
12 Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
Er dit Under kendt i Mørket, din Retfærd i Glemselens Land?
13 Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
Men jeg, o HERRE, jeg råber til dig, om Morgenen kommer min Bøn dig i Møde.
14 Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
Hvorfor forstøder du, HERRE, min Sjæl og skjuler dit Åsyn for mig?
15 Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
Elendig er jeg og Døden nær, dine Rædsler har omgivet mig fra min Ungdom;
16 Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
din Vredes Luer går over mig, dine Rædsler har lagt mig øde,
17 De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
som Vand er de om mig Dagen lang, til Hobe slutter de Kreds om mig;
18 Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
Ven og Frænde fjerned du fra mig, holdt mine Kendinge borte.
