Psaltaren 79

1 En Psalm Assaphs. Gud, Hedningarna äro in i ditt arf fallne; de hafva orenat ditt helga tempel, och af Jerusalem stenhopar gjort.

En psalm av Asaf. Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel, de hava orenat ditt heliga tempel, de hava gjort Jerusalem till en stenhop.

2 De hafva gifvit dina tjenares lekamen foglomen under himmelen till att äta, och dina heligas kött djuromen på markene.

De hava givit dina tjänares kroppar till mat åt himmelens fåglar, dina frommas kött åt markens djur.

3 De hafva utgjutit deras blod omkring Jerusalem, såsom vatten; och der var ingen, som begrof.

De hava utgjutit deras blod såsom vatten, runt omkring Jerusalem, och ingen fanns, som begrov dem.

4 Vi äre vårom grannom till en försmädelse vordne; till spott och hån dem som omkring oss äro.

Vi hava blivit till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

5 Herre, huru länge vill du så allstings vred vara; och ditt nit, såsom en eld, brinna låta?

Huru länge, o HERRE, skall du så oavlåtligen vredgas, huru länge skall din nitälskan brinna såsom eld?

6 Utgjut dina grymhet öfver Hedningarna, de dig intet känna, och uppå de Konungariken, som ditt Namn intet åkalla.

Utgjut din förtörnelse över hedningarna, som ej känna dig, och över de riken som icke åkalla ditt namn.

7 Ty de hafva uppätit Jacob, och hans hus förödt.

Ty de hava uppätit Jakob, och hans boning hava de förött.

8 Tänk icke uppå våra förra missgerningar. Förbarma dig öfver oss snarliga, ty vi äre fast eländige vordne.

Tänk ej, oss till men, på förfädernas missgärningar, låt din barmhärtighet snarligen komma oss till mötes, ty vi äro i stort elände.

9 Hjelp du oss, Gud vår hjelpare, för dins Namns äros skull; fräls oss, och förlåt oss våra synder, för ditt Namns skull.

Hjälp oss, du vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull; rädda oss och förlåt oss våra synder för ditt namns skull.

10 Hvi låter du Hedningarna säga: Hvar är nu deras Gud? Låt hämnden öfver dina tjenares blod, som utgjutet är, kunnig varda, ibland Hedningarna, för vår ögon.

Varför skulle hedningarna få säga: »Var är nu deras Gud?» Låt det inför våra ögon bliva kunnigt på hedningarna huru du hämnas dina tjänares utgjutna blod.

11 Låt för dig komma de fångars suckande; efter din stora arm behåll dödsens barn.

Låt de fångnas klagan komma inför ditt ansikte, låt efter din arms väldighet dödens barn bliva vid liv.

12 Och vedergäll vårom grannom sjufaldt uti deras sköte deras försmädelse, der de dig, Herre, med försmädt hafva.

Och giv våra grannar sjufalt tillbaka i deras sköte den smädelse varmed de hava smädat dig, Herre.

13 Men vi, ditt folk och din fosterfår, tackom dig evinnerliga, och förkunnom ditt lof förutan ända.

Men vi som äro ditt folk och får i din hjord, vi vilja tacka dig evinnerligen, vi vilja förtälja ditt lov från släkte till släkte.