Psaltaren 78
1 En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal.
Asaf'ın Maskili Dinle, ey halkım, öğrettiklerimi, Kulak ver ağzımdan çıkan sözlere.
2 Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter;
Özdeyişlerle söze başlayacağım, Eski sırları anlatacağım,
3 De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva;
Duyduğumuzu, bildiğimizi, Atalarımızın bize anlattığını.
4 Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver.
Torunlarından bunları gizlemeyeceğiz; RAB'bin övgüye değer işlerini, Gücünü, yaptığı harikaları Gelecek kuşağa duyuracağız.
5 Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn;
RAB Yakup soyuna koşullar bildirdi, İsrail'e yasa koydu. Bunları çocuklarına öğretsinler diye Atalarımıza buyruk verdi.
6 På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom;
Öyle ki, gelecek kuşak, yeni doğacak çocuklar bilsinler, Onlar da kendi çocuklarına anlatsınlar,
7 Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud;
Tanrı'ya güven duysunlar, Tanrı'nın yaptıklarını unutmasınlar, O'nun buyruklarını yerine getirsinler;
8 Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud;
Ataları gibi inatçı, başkaldırıcı, Yüreği kararsız, Tanrı'ya sadakatsiz bir kuşak olmasınlar.
9 Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom.
Oklarla, yaylarla kuşanmış Efrayimoğulları Savaş günü sırtlarını döndüler.
10 De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag;
Tanrı'nın antlaşmasına uymadılar, O'nun yasasına göre yaşamayı reddettiler.
11 Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade.
Unuttular O'nun işlerini, Kendilerine gösterdiği harikaları.
12 För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan.
Mısır'da, Soan bölgesinde Tanrı harikalar yapmıştı atalarının önünde.
13 Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur.
Denizi yarıp geçirmişti onları, Bir duvar gibi ayakta tutmuştu suları.
14 Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld.
Gündüz bulutla, Gece ateş ışığıyla onlara yol göstermişti.
15 Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest;
Çölde kayaları yarmış, Sanki dipsiz kaynaklardan Onlara kana kana su içirmişti.
16 Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar.
Kayadan akarsular fışkırtmış, Suları ırmak gibi akıtmıştı.
17 Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene;
Ama onlar çölde Yüceler Yücesi'ne başkaldırarak Günah işlemeye devam ettiler.
18 Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar;
Canlarının çektiği yiyeceği isteyerek İçlerinde Tanrı'yı denediler.
19 Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene?
“Tanrı çölde sofra kurabilir mi?” diyerek, Tanrı'ya karşı konuştular.
20 Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött?
“Bak, kayaya vurunca sular fışkırdı, Dereler taştı. Peki, ekmek de verebilir mi, Et sağlayabilir mi halkına?”
21 Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel;
RAB bunu duyunca çok öfkelendi, Yakup'a ateş püskürdü, Öfkesi tırmandı İsrail'e karşı;
22 Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp.
Çünkü Tanrı'ya inanmıyorlardı, O'nun kurtarıcılığına güvenmiyorlardı.
23 Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar;
Yine de RAB buyruk verdi bulutlara, Kapaklarını açtı göklerin;
24 Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.
Man yağdırdı onları beslemek için, Göksel tahıl verdi onlara.
25 De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest.
Meleklerin ekmeğini yedi her biri, Doyasıya yiyecek gönderdi onlara.
26 Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder;
Doğu rüzgarını estirdi göklerde, Gücüyle güney rüzgarına yol gösterdi.
27 Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet;
Toz gibi et yağdırdı başlarına, Deniz kumu kadar kuş;
28 Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde.
Ordugahlarının ortasına, Konakladıkları yerin çevresine düşürdü.
29 Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta.
Yediler, tıka basa doydular, İsteklerini yerine getirdi Tanrı.
30 Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,
Ancak onlar isteklerine doymadan, Daha ağızları doluyken,
31 Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.
Tanrı'nın öfkesi parladı üzerlerine. En güçlülerini öldürdü, Yere serdi İsrail yiğitlerini.
32 Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.
Yine de günah işlemeye devam ettiler, O'nun harikalarına inanmadılar.
33 Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.
Bu yüzden Tanrı onların günlerini boşluk, Yıllarını dehşet içinde bitirdi.
34 När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;
Tanrı onları öldürdükçe O'na yönelmeye, İstekle O'nu yeniden aramaya başlıyorlardı.
35 Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;
Tanrı'nın kayaları olduğunu, Yüce Tanrı'nın kurtarıcıları olduğunu anımsıyorlardı.
36 Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.
Oysa ağızlarıyla O'na yaltaklanıyor, Dilleriyle yalan söylüyorlardı.
37 Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.
O'na yürekten bağlı değillerdi, Antlaşmasına sadık kalmadılar.
38 Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.
Yine de Tanrı sevecendi, Suçlarını bağışlıyor, onları yok etmiyordu; Çok kez öfkesini tuttu, Bütün gazabını göstermedi.
39 Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.
Onların yalnızca insan olduğunu anımsadı, Geçip giden, dönmeyen bir rüzgar gibi.
40 De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.
Çölde kaç kez O'na başkaldırdılar, Issız yerlerde O'nu gücendirdiler!
41 De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.
Defalarca denediler Tanrı'yı, İncittiler İsrail'in Kutsalı'nı.
42 De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;
Anımsamadılar O'nun güçlü elini, Kendilerini düşmandan kurtardığı günü,
43 Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.
Mısır'da gösterdiği belirtileri, Soan bölgesinde yaptığı şaşılası işleri.
44 Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde.
Mısır'ın kanallarını kana çevirdi, Sularını içemediler.
45 Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade;
Gönderdiği at sinekleri yedi halkı, Gönderdiği kurbağalar yok etti ülkeyi.
46 Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom.
Ekinlerini tırtıllara, Emeklerinin ürününü çekirgelere verdi.
47 Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel.
Asmalarını doluyla, Yabanıl incir ağaçlarını iri dolu taneleriyle yok etti.
48 Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande.
Büyükbaş hayvanlarını kırgına, Küçükbaş hayvanlarını yıldırıma teslim etti.
49 Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra.
Üzerlerine kızgın öfkesini, Gazap, hışım, bela Ve bir alay kötülük meleği gönderdi.
50 Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.
Yol verdi öfkesine, Canlarını ölümden esirgemedi, Onları salgın hastalığın pençesine düşürdü.
51 Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;
Mısır'da bütün ilk doğanları, Ham'ın çadırlarında bütün ilk çocukları vurdu.
52 Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.
Kendi halkını davar gibi götürdü, Çölde onları bir sürü gibi güttü.
53 Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;
Onlara güvenlik içinde yol gösterdi, korkmadılar; Düşmanlarınıysa deniz yuttu.
54 Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;
Böylece onları kendi kutsal topraklarının sınırına, Sağ elinin kazandığı dağlık bölgeye getirdi.
55 Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.
Önlerinden ulusları kovdu, Mülk olarak topraklarını İsrail oymakları arasında bölüştürdü. Halkını konutlarına yerleştirdi.
56 Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;
Ama onlar yüce Tanrı'yı denediler, O'na başkaldırdılar, Koşullarına uymadılar.
57 Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;
Döneklik edip ataları gibi ihanet ettiler, Güvenilmez bir yay gibi bozuk çıktılar.
58 Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;
Puta taptıkları yerlerle O'nu kızdırdılar, Putlarıyla O'nu kıskandırdılar.
59 Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;
Tanrı bunları duyunca çok öfkelendi, İsrail'i büsbütün reddetti.
60 Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;
İnsanlar arasında kurduğu çadırı, Şilo'daki konutunu terk etti.
61 Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;
Kudretini tutsaklığa, Görkemini düşman eline teslim etti.
62 Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.
Halkını kılıç önüne sürdü, Öfkesini kendi halkından çıkardı.
63 Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.
Gençlerini ateş yuttu, Kızlarına düğün türküsü söylenmez oldu.
64 Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle.
Kâhinleri kılıç altında öldü, Dul kadınları ağlayamadı.
65 Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer;
O zaman Rab uykudan uyanır gibi, Şarabın rehavetinden ayılan bir yiğit gibi oldu.
66 Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem;
Düşmanlarını püskürttü, Onları sonsuz utanca boğdu.
67 Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte;
Tanrı Yusuf soyunu reddetti, Efrayim oymağını seçmedi;
68 Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade;
Ancak Yahuda oymağını, Sevdiği Siyon Dağı'nı seçti.
69 Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall;
Tapınağını doruklar gibi, Sonsuzluk için kurduğu yeryüzü gibi yaptı.
70 Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen.
Kulu Davut'u seçti, Onu koyun ağılından aldı.
71 Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.
Halkı Yakup'u, kendi halkı İsrail'i gütmek için, Onu yavru kuzuların ardından getirdi.
72 Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.
Böylece Davut onlara dürüstçe çobanlık etti, Becerikli elleriyle onlara yol gösterdi.
