Psaltaren 78
1 En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal.
He Makiri na Ahapa. Kia anga mai te taringa, e toku iwi, ki taku ture: tahuri mai o koutou taringa ki nga kupu a toku mangai.
2 Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter;
Ka puaki te kupu whakarite i toku mangai, ka korerotia e ahau nga mea ngaro onamata:
3 De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva;
I rongo nei, i matau nei tatou, i korero ai hoki o tatou matua ki a tatou.
4 Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver.
E kore e huna e matou i a ratou tamariki: me whakaatu ki to muri whakatupuranga nga whakamoemiti ki a Ihowa, me tona kaha, me ana mahi whakamiharo i mea ai ia.
5 Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn;
Kua pumau hoki i a ia he whakaaturanga i roto i a Hakopa, kua takoto he ture i roto i a Iharaira: a whakahaua mai ana e ia o tatou tupuna, kia whakaakona ki a ratou tamariki.
6 På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom;
Kia matauria ai e to muri whakatupuranga, e nga tamariki e whanau, e ara ake a mua: mo ta ratou whakaatu ki a ratou tamariki.
7 Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud;
Kia u ai ta ratou tumanako ki te Atua, kei wareware hoki ki nga mahi a te Atua: engari kia mau ki ana whakahau.
8 Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud;
Kei rite hoki ki o ratou tupuna, ki te whakatupuranga whakakeke, tutu, ki te whakatupuranga kihai nei i whakatikatika i to ratou ngakau, kihai hoki i u to ratou wairua ki te Atua.
9 Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom.
He hunga mau patu nga tama a Eparaima, he hunga hapai kopere, heoi tahuri ana ratou i te ra o te tatauranga.
10 De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag;
Kihai i puritia e ratou te kawenata a te Atua; kihai ano i pai ki te haere i tana ture;
11 Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade.
Heoi, kua wareware ki ana mahi, me ana mea whakamiharo i whakakitea e ia ki a ratou.
12 För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan.
He mea whakamiharo ana mahi i te aroaro o o ratou tupuna, i te whenua o Ihipa, i te parae o Toana.
13 Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur.
Tapahia ana e ia te moana, a meinga ana ratou kia whiti: tu ake i a ia nga wai ano he puranga.
14 Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld.
He mea arahi ratou e ia i te awatea ki te kapua: i te roa hoki o te po ki te marama o te ahi.
15 Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest;
I wahia e ia nga kohatu i te koraha; a me te mea no nga rire nui tana wai hei inu ma ratou.
16 Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar.
Puta mai ana i a ia he awa i roto i te kamaka: meinga ana nga wai kia heke, ano he waipuke.
17 Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene;
Heoi ka hara ano ratou ki a ia: whakatoi ana ki te Runga Rawa i te koraha.
18 Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar;
Na kei te whakamatautau to ratou ngakau i te Atua, kei te inoi kai ma to ratou hiahia.
19 Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene?
I korero kino ano ratou ki te Atua, i mea; E ahei ranei i te Atua te taka he tepu ki te koraha?
20 Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött?
Nana, ko tana patunga i te kohatu, ka pakaru mai te wai, a puke ana nga awa: e taea ano ranei e ia te homai taro, e pae ranei i a ia he kikokiko ma tana iwi?
21 Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel;
Na ko te rongonga o Ihowa, na ka riri: a toro ana te kapura ki a Hakopa, puta ake ana te riri ki a Iharaira;
22 Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp.
Mo ratou kihai i whakapono ki te Atua, kihai ano i whakawhirinaki ki tana whakaoranga.
23 Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar;
Nana nei hoki i whakahau nga kapua i runga, i whakatuwhera nga tatau o te rangi.
24 Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.
A whakauaina iho te mana ki runga ki a ratou hei kai; homai ana hoki e ia te witi o te rangi ma ratou.
25 De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest.
Kai ana te tangata i ta te anahera kai: i tukua e ia he kai ma ratou, a makona noa.
26 Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder;
I whakaohokia e ia te marangai i te rangi: i takina ano te tonga e tona kaha.
27 Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet;
A whakauaina iho e ia te kikokiko ki a ratou ano he puehu; he manu whai pakau ano he one no te moana.
28 Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde.
A whakangahorotia iho e ia ki waenganui i to ratou puni: ki o ratou nohoanga a tawhio noa.
29 Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta.
Na kai ana ratou, tino makona; i tukua hoki e ia ki a ratou ta ratou i hiahia ai:
30 Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,
Kihai ratou i ngaruru ki ta ratou i hiahia ai; a i roto tonu ta ratou kai i o ratou mangai,
31 Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.
Na ka pa te riri o te Atua ki a ratou, a patua iho e ia te hunga tetere o ratou; piko ana i a ia nga taitamariki o Iharaira.
32 Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.
Ahakoa pa katoa tenei, i hara ano ratou, kihai ano i whakapono ki ana mahi whakamiharo.
33 Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.
I whakapaua ai e ia o ratou ra ki te horihori, o ratou tau ki te potatutatu.
34 När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;
Ka patua ratou e ia, na, ka rapu ratou i a ia, a ka hoki, ka ui wawe ki te Atua.
35 Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;
Ka mahara hoki ko te Atua to ratou kohatu, ko te Atua, ko te Runga Rawa, to ratou kaihoko.
36 Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.
Otiia kei te patipati o ratou mangai ki a ia, a teka ana o ratou arero ki a ia.
37 Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.
Kihai hoki to ratou ngakau i tika ki a ia; kihai ano ratou i u ki tana kawenata.
38 Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.
Ko tana ia, he aroha; hipokina ana e ia te he, kihai ano i whakangaro: ae ra, he maha ana whakahokinga iho i tona riri, a kihai i oho katoa tona riri.
39 Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.
I mahara hoki ia he kikokiko nei ratou: he hau e pahure atu ana, a e kore e hoki mai.
40 De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.
Ano te tini o a ratou whakatoinga i a ia i te koraha, o a ratou whakapouritanga i a ia i te tahora!
41 De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.
Hoki whakamuri ana ratou, whakamatautau ana i te Atua: whakatoia ana e ratou te Mea Tapu o Iharaira.
42 De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;
Kihai ratou i mahara ki tona ringa, ki te ra i whakaorangia ai ratou e ia i te hoariri;
43 Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.
Ki tana meatanga i ana tohu ki Ihipa, i ana merekara ki te parae o Toana;
44 Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde.
I puta ke ai i a ia o ratou awa hei toto, me o ratou manga wai, te inu ai ratou.
45 Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade;
I tonoa ai e ia he huihuinga namu ki a ratou, a pau iho ratou; he poroka, i huna ai ratou.
46 Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom.
A hoatu ana e ia o ratou hua ki te moka; me to ratou mauiui ki te mawhitiwhiti.
47 Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel.
Whakamatea ana e ia a ratou waina ki te whatu, a ratou rakau hikamora ki te haupapa.
48 Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande.
Tukua ana e ia a ratou kararehe ma te whatu, a ratou kahui ma nga uira.
49 Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra.
I tukua whakareretia e ia ki a ratou tona riri, aritarita, weriweri, me te raruraru; he whakaeke na nga anahera kino.
50 Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.
A whakatikaia ana e ia he ara mo tona riri; kihai i tohungia to ratou wairua kei mate: otiia tukua ana e ia to ratou ora ki te mate uruta.
51 Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;
Na patua iho e ia nga matamua i Ihipa, te muanga o to ratou kaha i nga teneti o Hama.
52 Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.
Otira arahina ana e ia ana ake tangata ano he hipi; whakahaerea ana ratou e ia i te koraha ano he kahui.
53 Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;
Na ka arahina marietia ratou e ia, te wehi ratou: ko o ratou hoariri ia taupokina iho e te moana.
54 Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;
Na ka kawea ratou e ia ki te rohe o tona wahi tapu, ki tenei maunga, i hokona nei e tona matau.
55 Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.
Peia ana e ia nga tauiwi i to ratou aroaro: a wehea ana e ia he kainga mo ratou ki te aho, whakanohoia iho nga hapu o Iharaira ki o ratou teneti.
56 Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;
Heoi ka whakamatauria, ka whakatoia e ratou te Atua, te Runga Rawa; kihai hoki i mau ki ana whakaaturanga;
57 Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;
A hoki whakamuri ana, mahi hianga ana, pera ana me o ratou matua: parori ke ana ratou, he pera me te kopere tinihanga.
58 Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;
Na ko o ratou wahi tiketike hei whakapataritari i a ia; ko o ratou whakapakoko hei mea i a ia kia hae.
59 Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;
I te rongonga o te Atua, ka riri, ka tino whakarihariha hoki ki a Iharaira.
60 Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;
A mahue ake i a ia te tapenakara a Hiro, te teneti i whakaturia e ia ki waenganui i nga tangata;
61 Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;
A tukua ana e ia tona kaha hei whakarau, tona kororia ki te ringa o te hoariri.
62 Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.
I tukua atu ano e ia tana iwi ma te hoari; a i riri ki tona kainga tupu.
63 Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.
Pau ake a ratou taitama i te ahi; kihai ano a ratou kotiro i marenatia.
64 Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle.
I hinga o ratou tohunga i te hoari; kihai hoki i tangi a ratou pouaru.
65 Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer;
Na ka maranga te Ariki ano ko tetahi i te moe, me te tangata kaha e hamama ana i te waina.
66 Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem;
A patua iho e ia a muri o ona hoariri, meinga ana ratou e ia hei taunutanga mo ake tonu atu.
67 Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte;
I whakakahore ano ia ki te teneti a Hohepa: a kihai i whiriwhiri i te hapu o Eparaima;
68 Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade;
Heoi ko te hapu o Hura tana i whiriwhiri ai, ko Maunga Hiona tana i aroha ai.
69 Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall;
A whakaturia ana e ia tona wahi tapu kia pera me nga wahi teitei; me te whenua i whakapumautia e ia mo ake tonu atu.
70 Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen.
I whiriwhiria ano e ia a Rawiri, tana pononga: he mea tango nana i nga kainga hipi:
71 Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.
Mauria ana mai e ia i te whai i nga hipi whaereere, hei whangai i a Hakopa, i tana iwi, i a Iharaira hoki, i tona kainga tupu.
72 Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.
A rite tonu ki te tapatahi o tona ngakau tana whangai i a ratou: he arahi mohio hoki ta tona ringa i a ratou.
