Psaltaren 78
1 En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal.
Eine Betrachtung Asafs. / Vernimm, mein Volk, meine Lehre, / Neigt euer Ohr meines Mundes Reden!
2 Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter;
Meinen Mund will ich öffnen zu Sprüchen, / Will aus der Vorzeit Rätsel verkünden.
3 De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva;
Was wir gehört und erfahren, / Was uns unsre Väter erzählt:
4 Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver.
Wollen wir unsern Kindern nicht verhehlen, / Indem wir der Nachwelt erzählen / Jahwes Ruhmestaten und Macht / Und seine Wunder, die er getan.
5 Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn;
Er stellte ein Zeugnis in Jakob auf / Und gab ein Gesetz in Israel. / Unsern Vätern befahl er's an, / Daß sie ihre Kinder es lehrten.
6 På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom;
Denn die Nachkommen sollen es kennenlernen: / Kinder, die noch sollen geboren werden, / Die sollen auch selbst auftreten / Und ihren Kindern davon erzählen,
7 Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud;
Damit sie auf Gott ihr Vertrauen setzen, / Nicht vergessen der Taten Gottes / Und seine Gebote halten.
8 Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud;
Denn sie sollen nicht werden wie ihre Väter, / Ein störrig, widerspenstig Geschlecht, / Ein Geschlecht mit schwankendem Sinn, / Das nicht treu hielt an seinem Gott.
9 Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom.
Efraims Söhne, gerüstete Bogenschützen, / Kehrten um am Tage der Schlacht.
10 De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag;
Sie hielten nicht den Bund Elohims / Und wollten nicht wandeln nach seinem Gesetz.
11 Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade.
Sie vergaßen seiner großen Taten, / Seiner Wunder, die sie geschaut.
12 För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan.
Vor ihren Vätern hatte er Wunder getan / In Ägyptenland, in Zoans Gefild.
13 Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur.
Er teilte das Meer und führte sie durch / Und türmte die Wasser wie einen Damm.
14 Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld.
Er leitete sie durch die Wolke bei Tag / Und die ganze Nacht mit feurigem Licht.
15 Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest;
Er spaltete Felsen in der Wüste / Und tränkte sie reich mit Meeresflut.
16 Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar.
Er brachte Bäche hervor aus dem Fels, / Ließ Wasser wie Ströme fließen.
17 Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene;
Doch sündigten sie weiter gegen ihn, / Widerstrebten dem Höchsten im dürren Lande.
18 Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar;
In ihrem Herzen versuchten sie Gott / Und forderten Speise für ihr Gelüst.
19 Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene?
Sie redeten so wider Elohim: / Kann Gott einen Tisch in der Wüste decken?
20 Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött?
Er hat wohl den Fels geschlagen, daß Wasser floß / Und Bäche ergiebig strömten: / Doch vermag er auch Brot zu geben / Oder Fleisch zu verschaffen seinem Volk?"
21 Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel;
Als Jahwe das hörte, ergrimmte er, / Und Feuer entbrannte in Jakob, / Auch Zorn stieg auf wider Israel.
22 Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp.
Denn sie glaubten nicht an Elohim, / Auf seine Hilfe vertrauten sie nicht.
23 Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar;
Dennoch gebot er den Wolken droben, / Und des Himmels Türen öffnete er:
24 Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.
Er ließ Man auf sie regnen zur Speise / Und gab ihnen Himmelsbrot.
25 De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest.
Engelspeise aßen sie alle, / Zehrung sandte er ihnen in Fülle.
26 Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder;
Er ließ den Ostwind am Himmel wehn, / Führte durch seine Macht den Südwind herbei.
27 Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet;
Er ließ Fleisch auf sie regnen wie Staub / Und beschwingte Vögel wie Sand am Meer.
28 Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde.
In ihr Lager ließ er sie fallen, / Rings um ihre Gezelte her.
29 Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta.
Da aßen sie, wurden übersatt / Und ihr Gelüst befriedigte er.
30 Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,
Aber noch war ihre Lust nicht gestillt, / Noch war die Speise in ihrem Mund:
31 Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.
Da stieg Elohims Zorn wider sie auf — / Er streckte ihre Starken zu Boden, / Schlug nieder die Jünglinge Israels.
32 Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.
Trotz alledem sündigten sie aber fort / Und glaubten an seine Wunder nicht.
33 Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.
Drum ließ er ihre Tage schwinden in Nichts / Und ihre Jahre in jäher Hast.
34 När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;
Wenn er sie tötete, suchten sie ihn, / Kehrten um und fragten nach Gott,
35 Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;
Gedachten, wie Elohim ihr Fels / Und Gott der Höchste ihr Retter sei.
36 Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.
Doch heuchelten sie ihm mit ihrem Mund, / Mit ihrer Zunge logen sie ihm.
37 Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.
Ihr Herz war ihm nicht treu, / Sie hielten nicht fest an seinem Bund.
38 Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.
Doch er war barmherzig, vergab die Schuld / Und vertilgte sie nicht. / Oft hielt er seinen Zorn zurück, / Ließ nicht seinen ganzen Grimm ergehn,
39 Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.
Sondern dachte daran: sie sind nur Fleisch, / Ein Hauch, der vergeht und nicht wiederkehrt.
40 De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.
Wie oft widerstrebten sie ihm in der Wüste, / Betrübten sie ihn in der Öde!
41 De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.
Immer wieder versuchten sie Gott, / Den Heiligen Israels kränkten sie.
42 De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;
Sie gedachten nicht seiner Hand, / Auch nicht des Tages, da er sie erlöste von ihrem Dränger:
43 Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.
Als er in Ägypten Zeichen tat, / Seine Wunder in Zoans Gefild.
44 Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde.
Er wandelte ihre Ströme in Blut, / Daß sie ihr Wasser nicht trinken konnten.
45 Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade;
Er sandte ihnen Bremsen, die sie fraßen, / Und Frösche, die sie verderbten.
46 Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom.
Er gab ihr Gewächs den Nagern preis, / Den Heuschrecken ihrer Felder Ertrag.
47 Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel.
Ihre Weinstöcke schlug er mit Hagel, / Ihre Maulbeerbäume mit Schlossen.
48 Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande.
Dem Hagel lieferte er aus ihr Vieh / Und ihre Herden den Blitzen.
49 Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra.
Er sandte gegen sie seines Zornes Glut / Mit Ingrimm, Wüten und Angst: / Eine Schar verderbender Engel.
50 Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.
Er ließ seinem Zorne freien Lauf, / Bewahrte sie nicht vor dem Tode, / Sondern gab der Pest ihr Leben preis.
51 Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;
Er schlug alle Erstgeburt in Ägypten, / Die erste Manneskraft in Hams Gezelt.
52 Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.
Sein Volk aber ließ er wie Schafe ziehn / Und leitete sie in der Wüste wie eine Herde.
53 Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;
Er führte sie sicher, daß sie nicht zagten; / Ihre Feinde aber bedeckte das Meer.
54 Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;
Er brachte sie in sein heilig Gebiet, / Auf den Berg, den seine Rechte erworben.
55 Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.
Völker trieb er vor ihnen aus, / Gab ihnen ihr Land zum Erbbesitz, / Und in ihren Zelten ließ er Israels Stämme wohnen.
56 Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;
Doch sie versuchten und reizten Elohim den Höchsten, / Und seine Gebote hielten sie nicht.
57 Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;
Sondern wie ihre Väter wichen sie treulos ab, / Versagten wie ein trüglicher Bogen.
58 Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;
Sie erzürnten ihn durch ihre Höhn, / Durch ihre Bilder reizten sie ihn.
59 Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;
Das hörte Elohim und zürnte: / Er verwarf Israel ganz und gar.
60 Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;
Er verließ die Wohnung in Silo, / Das Zelt, das er unter Menschen errichtet.
61 Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;
Er ließ seine Macht gefangennehmen / Und gab seinen Ruhm in des Feindes Hand.
62 Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.
Er gab sein Volk dem Schwerte preis, / Und über sein Erbe zürnte er.
63 Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.
Ihre Jünglinge fraß das Feuer, / Ihren Jungfraun ward kein Hochzeitslied.
64 Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle.
Ihre Priester fielen durchs Schwert, / Und ihre Witwen weinten nicht.
65 Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer;
Da erwachte Adonái wie vom Schlaf, / Wie ein Held, dessen Mut der Wein gestärkt.
66 Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem;
Er schlug seine Feinde zurück, / Tat ihnen ewige Schande an.
67 Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte;
Josefs Zelt verwarf er zwar, / Und Efraims Stamm erwählte er nicht.
68 Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade;
Sondern Judas Stamm erkor er, / Den Zionsberg, den er liebgewonnen.
69 Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall;
Er baute hochragend sein Heiligtum, / Wie die Erde, die er auf ewig gegründet.
70 Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen.
Er erwählte sich David, seinen Knecht, / Nahm ihn von den Hürden der Schafe.
71 Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.
Von den säugenden Schafen holte er ihn, / Daß er weide Jakob, sein Volk, / Und sein Erbteil Israel.
72 Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.
Er weidete sie auch mit lauterm Sinn / Und führte sie klug mit seiner Hand.
