Psaltaren 77
1 En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga. Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig.
För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm. Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.
2 Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta.
På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.
3 När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. (Sela)
Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. (Sela)
4 Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan.
Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.
5 Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år.
Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.
6 Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar.
Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.
7 Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa?
Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?
8 Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända?
Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?
9 Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? (Sela)
Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? (Sela)
10 Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla.
Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.
11 Derföre tänker jag uppå Herrans gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under;
Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
12 Och talar om all din verk, och säger om din anslag:
jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.
13 Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst?
Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?
14 Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken.
Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.
15 Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. (Sela)
Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. (Sela)
16 Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade.
Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.
17 De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland.
Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.
18 Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf.
Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.
19 Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår.
Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke.
20 Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron.
Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.
