Psaltaren 77
1 En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga. Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig.
Ég ákalla Drottin. Ég hrópa og kalla til hans. Ó, að hann vildi hlusta!
2 Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta.
Ég er í miklum vanda og þarfnast mjög hjálpar hans. Alla nóttina er ég á bæn, ég lyfti höndum til himins, – ég bið og bið. Ég mun ekki eiga glaðan dag fyrr en Drottinn hefur hjálpað mér.
3 När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. (Sela)
Ég hugsa um Guð, mikið þrái ég hjálp hans!
4 Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan.
Drottinn, mér mun ekki koma dúr á auga fyrr en þú hefur hjálpað mér. Ég er við það að gefast upp, jafnvel bænin er mér erfið.
5 Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år.
Góðar minningar liðinna ára leita sífellt á huga minn.
6 Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar.
Þá sungum við gleðiljóð langt fram á kvöld! Ég velti þessu fyrir mér, íhuga hve allt hefur breyst.
7 Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa?
Hefur Drottinn hafnað mér fyrir fullt og allt? Mun hann ekki miskunna mér framar?
8 Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända?
Elskar hann mig ekki lengur og er umhyggja hans búin fyrir fullt og allt? Gekk hann á bak orða sinna?
9 Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? (Sela)
Gleymdi hann miskunn sinni við mig, vesalinginn? Hefur hann í reiðikasti lokað dyrum kærleika síns?
10 Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla.
„Þetta eru örlög mín, “sagði ég, „blessun Guðs hefur snúist í bölvun.“
11 Derföre tänker jag uppå Herrans gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under;
Ég renni huganum yfir alla þá blessun sem ég hef notið frá Guði.
12 Och talar om all din verk, och säger om din anslag:
Sú gæfa gleymist seint! – Já, hún líður mér aldrei úr minni!
13 Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst?
Guð minn, þínir vegir eru heilagir. Hvar skyldi aðra eins að finna?
14 Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken.
Þú ert Guð undra og tákna. Stórvirki þín blasa við augum.
15 Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. (Sela)
Með þinni voldugu hendi bjargaðir þú sonum Jakobs og Jósefs.
16 Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade.
Þegar Rauðahafið sá þig, ókyrrðist það! Jafnvel djúpið skalf af ótta!
17 De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland.
Það varð skýfall og þrumur bergmáluðu um himininn. Elding leiftraði.
18 Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf.
Þrumurnar tjáðu reiði þína og eldingarnar lýstu upp jörðina!
19 Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår.
Þú lagðir veg gegnum hafið – veg sem enginn þekkti áður!
20 Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron.
Þú leiddir fólk þitt þessa leið eins og fjárhóp, undir leiðsögn Móse og Arons.
