Psaltaren 77

1 En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga. Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig.

To the Chief Musician. On "Jeduthun." Asaph’s, a Melody. With my voice—unto God, will I make outcry, With my voice unto God, and he will give ear unto me;

2 Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta.

In the day of my distress—unto My Lord, will I seek, My hand, by night, hath been outstretched and never once became slack, My soul, hath refused to be consoled;

3 När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. (Sela)

I remember God and I murmur, I muse, and my spirit swooneth. (Selah)

4 Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan.

Thou hast held, watching, mine eyes, I was driven to and fro, and could not speak;

5 Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år.

I reasoned, Of the days of aforetime, Of the years of by-gone ages;

6 Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar.

I remember my song in the night, —With my own heart, I commune, And my spirit, maketh search: —

7 Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa?

For ages, will My Lord reject? And, not again, grant acceptance any more?

8 Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända?

Hath his lovingkindness, come to a perpetual end? Hath his word failed to generation after generation?

9 Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? (Sela)

Hath GOD, forgotten to show favour? Or hath he shut up, in anger, his compassions? (Selah)

10 Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla.

Then said I—An affliction to me, it is, The changing of the right hand of the Most High.

11 Derföre tänker jag uppå Herrans gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under;

I will remember the doings of Yah, Surely I will remember, out of aforetime, thy wonderful way;

12 Och talar om all din verk, och säger om din anslag:

And will talk to myself of all thy work, And, of thy doings, will I muse: —

13 Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst?

O God, in the sanctuary, is thy way, —Who is a great GOD like Elohim?

14 Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken.

Thou, art GOD, doing wonderfully, —Thou hast made known, among the peoples, thy might;

15 Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. (Sela)

Thou didst redeem, with thine arm—Thy people, Thy sons of Jacob and Joseph. (Selah)

16 Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade.

The waters saw thee, O God, The waters saw thee, They were in birth-throes, Yea the resounding deeps were stirred;

17 De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland.

The clouds, poured down waters, The skies uttered, a voice, Yea, thine arrows, flew hither and thither;

18 Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf.

The, voice of thy thunder, was in the whirlwind, Thy lightnings illumined the world, The earth, trembled and quaked;

19 Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår.

In the sea, was thy way, And, thy path, in the mighty waters, And, thy footprints, could not be known:

20 Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron.

Thou didst lead, like a flock, thy people, By the hand of Moses and Aaron.