< Psaltaren 77 >

1 En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga. Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig.
Til Sangmesteren. Til Jedutun. Af Asaf. En Salme.
2 Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta.
Jeg raaber højt til Gud, højt til Gud, og han hører mig;
3 När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. (Sela)
jeg søger Herren paa Nødens Dag, min Haand er om Natten utrættet udrakt, min Sjæl vil ikke lade sig trøste;
4 Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan.
jeg ihukommer Gud og stønner, jeg sukker, min Aand vansmægter. (Sela)
5 Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år.
Du holder mine Øjne vaagne, jeg er urolig og maalløs.
6 Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar.
Jeg tænker paa fordums Dage, ihukommer længst henrundne Aar;
7 Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa?
jeg gransker om Natten i Hjertet, grunder og ransager min Aand.
8 Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända?
Vil Herren bortstøde for evigt og aldrig mer vise Naade,
9 Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? (Sela)
er hans Miskundhed ude for stedse, hans Trofasthed omme for evigt og altid,
10 Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla.
har Gud da glemt at ynkes, lukket sit Hjerte i Vrede? (Sela)
11 Derföre tänker jag uppå Herrans gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under;
Jeg sagde: Det er min Smerte, at den Højestes højre er ikke som før.
12 Och talar om all din verk, och säger om din anslag:
Jeg kommer HERRENS Gerninger i Hu, ja kommer dine fordums Undere i Hu.
13 Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst?
Jeg tænker paa al din Gerning og grunder over dine Værker.
14 Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken.
Gud, din Vej var i Hellighed, hvo er en Gud saa stor som Gud!
15 Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. (Sela)
Du er en Gud, som gør Undere, du gjorde din Vælde kendt blandt Folkene,
16 Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade.
udøste dit Folk med din Arm, Jakobs og Josefs Sønner. (Sela)
17 De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland.
Vandene saa dig, Gud, Vandene saa dig og vred sig i Angst, ja Dybet tog til at skælve;
18 Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf.
Skyerne udøste Vand, Skyhimlens Stemme gjalded, dine Pile for hid og did;
19 Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår.
din bragende Torden rulled, Lynene oplyste Jorderig, Jorden bæved og skjalv;
20 Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron.
din Vej gik midt gennem Havet, din Sti gennem store Vande, dine Fodspor kendtes ikke. Du førte dit Folk som en Hjord ved Moses's og Arons Haand.

< Psaltaren 77 >