Psaltaren 74

1 En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?

Asaf dwom. Ao, Onyankopɔn, adɛn nti na woapo yɛn koraa yi? Adɛn nti na wʼabufuw hyew wʼadidibea nguan?

2 Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.

Kae nkurɔfo a wotɔɔ wɔn teteete no, abusua a ɛyɛ wʼagyapade a wugyee wɔn no, Bepɔw Sion, faako a wote hɔ.

3 Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.

Dan wʼanammɔntu kyerɛ saa nnwiriwii a ɛto ntwa da yi, ɔtamfo no de saa ɔsɛe yi nyinaa aba wo kronkronbea no so.

4 Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.

Wʼatamfo bobɔɔ mu wɔ faako a wuhyiaa yɛn no; wɔasisi wɔn mfrankaa sɛ agyiraehyɛde wɔ hɔ.

5 Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;

Wɔyɛɛ wɔn sɛ nnipa a wɔrehwim mmonnua de abubu nnua a ayɛ nkyɛkyerɛ.

6 Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.

Wɔde wɔn mmonnua ne nname bubuu nnua a wɔasen adi ho adwinni no.

7 De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.

Wɔhyew wo kronkronbea no dwerɛbee; woguu faako a wo Din te no ho fi.

8 De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.

Wɔkaa wɔ wɔn koma mu se, “Yebetiatia wɔn so ayɛ wɔn pasaa!” Wɔhyew baabiara a wɔsom Onyankopɔn wɔ asase no so.

9 Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.

Wɔmmaa yɛn nsɛnkyerɛnne a ɛyɛ nwonwa biara; adiyifo no asa, na yɛn mu biara nnim nna dodow a ebedi.

10 Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?

Onyankopɔn, wʼatamfo bɛserew wo akosi da bɛn? Wɔn a wokyi wo no begu wo din ho fi daa ana?

11 Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?

Adɛn nti na woatwe wo nsa, wo nsa nifa no? Yi fi wʼatade mmobɔwee no mu na sɛe wɔn.

12 Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.

Nanso Onyankopɔn yɛ me hene fi tete; wode nkwagye ba asase so.

13 Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.

Ɛyɛ wo na wode wo tumi paee po mu no; wopɛtɛw nsu mu ɔwɔ no ti.

14 Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.

Wopɛtɛw Lewiatan no ti na wode no maa sare so abɔde sɛ wɔn aduan.

15 Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.

Wo na womaa nsuwa ne nsuti tuei; na womaa nsubɔnten a ɛsen yoyowee.

16 Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.

Adekyee wɔ wo na adesae nso yɛ wo dea; wode owia ne ɔsram sisii hɔ.

17 Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.

Ɛyɛ wo na wototoo asase so ahye nyinaa; wobɔɔ ahohuru ne awɔw mmere.

18 Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.

Awurade, kae sɛnea ɔtamfo no aserew wo, sɛnea nkwaseafo agu wo din ho fi.

19 Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.

Mmfa wʼaborɔnoma nkwa mma nkekaboa; mma wo werɛ mfi wo nkurɔfo a wɔrehu amane no nkwa afebɔɔ.

20 Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.

Ma wʼapam no ho nhia wo, efisɛ akakabensɛm ahyɛ asase no so sum mu ma.

21 Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.

Mma wɔn a wɔhyɛ wɔn so no mmfa animguase nsan; ma ahiafo ne mmɔborɔfo nkamfo wo din.

22 Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.

Ao, Onyankopɔn, ma wo ho so na ka wo ara wʼasɛm; kae sɛnea nkwaseafo serew wo da mu nyinaa.

23 Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.

Mmu wʼani ngu wɔn a wɔsɔre tia wo no nteɛteɛmu so, wʼatamfo gyegyeegyeyɛ a ɛkɔ soro daa no.