Psaltaren 74
1 En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?
En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?
2 Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.
Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
3 Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.
Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.
4 Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.
Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.
5 Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;
Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
6 Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.
Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
7 De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.
De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.
8 De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.
De hava sagt i sina hjärtan: "Vi vilja alldeles kuva dem." Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
9 Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.
Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.
10 Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?
Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?
11 Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?
Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
12 Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.
Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.
13 Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.
Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
14 Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.
Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.
15 Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.
Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.
16 Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.
Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.
17 Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.
Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.
18 Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.
Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.
Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.
20 Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.
Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.
21 Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.
Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
22 Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.
Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.
23 Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.
Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.
