Psaltaren 74
1 En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?
Asafa pamācība. Ak Dievs, kāpēc Tu mūs mūžīgi atstūmis, un Tava dusmība kūp pār Tavas ganības avīm?
2 Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.
Piemini Savu draudzi, ko Tu mantojis no veciem laikiem, un Sev par mantību atpestījis, Ciānas kalnu, uz kā Tu dzīvo.
3 Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.
Cel Savas kājas uz to mūžīgo postījumu; ienaidnieks visu ir samaitājis svētā vietā.
4 Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.
Tavi pretinieki rūc Tavā namā, savas zīmes tie likuši par zīmēm.
5 Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;
Tie izrādās, tā kā biezā mežā cirtēji cirvjus cilā.
6 Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.
Un nu tie viņas izgreznojumu visnotaļ sadauza ar cirvjiem un veseriem.
7 De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.
Tie Tavā svētā vietā met uguni, līdz zemei tie sagāna Tava vārda mājas vietu.
8 De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.
Tie saka savā sirdī: izpostīsim tos(namus) pavisam; visus Dieva lūgšanas namus tai zemē tie ir sadedzinājuši.
9 Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.
Savas zīmes mēs neredzam: neviena pravieša vairs nav, nedz kāda cita pie mums, kas zinātu, cik ilgi tā būs.
10 Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?
Cik ilgi, ak Dievs, pretinieks nievās, un ienaidnieks zaimos Tavu vārdu mūžam?
11 Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?
Kāpēc Tu atrauj Savu roku, ak, Savu labo roku? Izvelc to no Savas azotes un dari galu.
12 Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.
Taču Dievs ir mans ķēniņš no iesākuma, kas pasniedz visu palīgu zemes virsū.
13 Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.
Tu caur Savu spēku jūru esi pāršķīris, Tu esi salauzījis pūķu galvas ūdenī.
14 Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.
Tu esi satriecis levijatana galvas, Tu to esi devis par barību tai tautai tuksnesī.
15 Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.
Tu esi izšķēlis avotus un upes, Tu esi izkaltējis varenas upes.
16 Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.
Tiem pieder diena un nakts, Tu esi radījis gaismu un sauli.
17 Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.
Tu zemei esi licis visas robežas, vasaru un ziemu Tu esi darījis.
18 Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.
Piemini to, ka ienaidnieks To Kungu nievā, un ģeķu ļaudis zaimo Tavu vārdu.
19 Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.
Nenodod zvēram Savas ūbeles dvēseli, Savu bēdīgo pulku neaizmirsti mūžam.
20 Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.
Piemini to derību, jo zemes alas ir palikušas par slepkavu bedrēm.
21 Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.
Lai nospiestais neaiziet ar kaunu, lai bēdīgie un nabagi slavē Tavu vārdu.
22 Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.
Celies, Dievs, iztiesā Savas tiesas, piemini tās nievāšanas, kas Tev notiek no tiem ģeķiem ik dienas.
23 Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.
Neaizmirsti Savu pretinieku kliegšanu; to troksni, kas vienmēr pret Tevi no Taviem ienaidniekiem.
