Psaltaren 74
1 En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?
Maschil of Asaph. O God, why hast thou cast [us] off for ever? [why] doth thine anger smoke against the sheep of thy pasture?
2 Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.
Remember thy congregation, [which] thou hast purchased of old; the rod of thine inheritance, [which] thou hast redeemed; this mount Zion, wherein thou hast dwelt.
3 Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.
Lift up thy feet unto the perpetual desolations; [even] all [that] the enemy hath done wickedly in the sanctuary.
4 Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.
Thine enemies roar in the midst of thy congregations; they set up their ensigns [for] signs.
5 Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;
[A man] was famous according as he had lifted up axes upon the thick trees.
6 Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.
But now they break down the carved work thereof at once with axes and hammers.
7 De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.
They have cast fire into thy sanctuary, they have defiled [by casting down] the dwelling place of thy name to the ground.
8 De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.
They said in their hearts, Let us destroy them together: they have burned up all the synagogues of God in the land.
9 Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.
We see not our signs: [there is] no more any prophet: neither [is there] among us any that knoweth how long.
10 Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?
O God, how long shall the adversary reproach? shall the enemy blaspheme thy name for ever?
11 Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?
Why withdrawest thou thy hand, even thy right hand? pluck [it] out of thy bosom.
12 Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.
For God [is] my King of old, working salvation in the midst of the earth.
13 Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.
Thou didst divide the sea by thy strength: thou brakest the heads of the dragons in the waters.
14 Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.
Thou brakest the heads of leviathan in pieces, [and] gavest him [to be] meat to the people inhabiting the wilderness.
15 Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.
Thou didst cleave the fountain and the flood: thou driedst up mighty rivers.
16 Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.
The day [is] thine, the night also [is] thine: thou hast prepared the light and the sun.
17 Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.
Thou hast set all the borders of the earth: thou hast made summer and winter.
18 Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.
Remember this, [that] the enemy hath reproached, O LORD, and [that] the foolish people have blasphemed thy name.
19 Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.
O deliver not the soul of thy turtledove unto the multitude [of the wicked: ] forget not the congregation of thy poor for ever.
20 Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.
Have respect unto the covenant: for the dark places of the earth are full of the habitations of cruelty.
21 Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.
O let not the oppressed return ashamed: let the poor and needy praise thy name.
22 Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.
Arise, O God, plead thine own cause: remember how the foolish man reproacheth thee daily.
23 Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.
Forget not the voice of thine enemies: the tumult of those that rise up against thee increaseth continually.
