Psaltaren 74

1 En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?

(En maskil af Asaf.) Hvorfor har du, Gud, stødt os bort for evig, hvi ryger din Vrede mod Hjorden, du røgter?

2 Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.

Kom din Menighed i Hu, som du fordum vandt dig, - du udløste den til din Ejendoms Stamme - Zions Bjerg, hvor du har din Bolig.

3 Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.

Løft dine Fjed til de evige Tomter: Fjenden lagde alt i Helligdommen øde.

4 Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.

Dine Fjender brøled i dit Samlingshus, satte deres Tegn som Tegn deri.

5 Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;

Det så ud, som når man løfter Økser i Skovens Tykning.

6 Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.

Og alt det udskårne Træværk der! De hugged det sønder med Økse og Hammer.

7 De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.

På din Helligdom satte de Ild, de skændede og nedrev dit Navns Bolig.

8 De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.

De tænkte: "Til Hobe udrydder vi dem!" De brændte alle Guds Samlingshuse i Landet.

9 Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.

Vore Tegn, dem ser vi ikke, Profeter findes ej mer; hvor længe, ved ingen af os.

10 Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?

Hvor længe, o Gud, skal vor Modstander smæde, Fjenden blive ved at håne dit Navn?

11 Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?

Hvorfor holder du din Hånd tilbage og skjuler din højre i Kappens Fold?

12 Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.

Vor Konge fra fordums Tid er dog Gud, som udførte Frelsens Værk i Landet.

13 Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.

Du kløvede Havet med Vælde, knuste på Vandet Dragernes Hoved;

14 Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.

du søndrede Hovederne på Livjatan og gav dem som Æde til Ørkenens Dyr;

15 Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.

Kilde og Bæk lod du vælde frem, du udtørred stedseflydende Strømme;

16 Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.

din er Dagen, og din er Natten, du grundlagde Lys og Sol,

17 Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.

du fastsatte alle Grænser på Jord, du frembragte Sommer og Vinter.

18 Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.

Kom i Hu, o HERRE, at Fjenden har hånet, et Folk af Dårer har spottet dit Navn!

19 Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.

Giv ikke Vilddyret din Turteldues Sjæl, glem ikke for evigt dine armes Liv;

20 Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.

se hen til Pagten, thi fyldte er Landets mørke Steder med Voldsfærds Boliger.

21 Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.

Lad ej den fortrykte gå bort med Skam, lad de arme og fattige prise dit Navn!

22 Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.

Gud, gør dig rede, før din Sag, kom i Hu, hvor du stadig smædes af bårer,

23 Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.

lad ej dine Avindsmænds Røst uænset! Ustandseligt lyder dine Fjenders Larm!