< Psaltaren 73 >

1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
Asaf dwom. Ampa ara Onyankopɔn ye ma Israel, oye ma wɔn a wɔn koma mu tew.
2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
Nanso me de, anka me nan reyɛ awatiri; anka merehwere me nnyinaso,
3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
efisɛ mʼani beree ahantanfo bere a mihuu amumɔyɛfo yiyedi no.
4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
Wonni aperepere; na wɔwɔ ahoɔden ne apɔwmuden.
5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
Dadwen a ɛtaa ba nnipa so biara nna wɔn so; ɔdesani haw biara nna wɔn so.
6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
Enti ahantan yɛ wɔn kɔnmuade, na wofura akakabensɛm.
7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
Wɔn koma a apirim no mu na nnebɔne fi; na wɔn amumɔyɛ adwene nni awiei.
8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
Wɔserew afoforo na wɔka wɔn ho nsɛm a enye; wɔde nhyɛso hunahuna afoforo wɔ ahomaso mu.
9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
Wɔn ano ka ɔsoro nsɛm, na wɔn tɛkrɛma agye asase afa.
10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
Ɛno nti wɔn nkurɔfo kɔ wɔn nkyɛn na wonya nsu nom ma ebu so.
11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
Wobisa se, “Ɛbɛyɛ dɛn na Onyankopɔn ahu? Na Ɔsorosoroni no wɔ nhumu ana?”
12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
Sɛɛ na amumɔyɛfo no te, hwee mfa wɔn ho, na wɔkɔ so pɛ ahonyade.
13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
Ampa ara, mannya hwee amfi me komamtew mu; me nsa a enni fɔ no ayɛ ɔkwa.
14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
Da mu nyinaa mihu amane; anɔpa biara wɔtwe mʼaso.
15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
Sɛ mekae se, “Mɛkasa saa” a, anka midii wo mma no huammɔ.
16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
Mebɔɔ mmɔden sɛ mɛte eyinom nyinaa ase, nanso na ɛhyɛ me so
17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
kosii sɛ mekɔɔ Onyankopɔn kronkronbea hɔ; ɛhɔ na metee nea awiei no ɛbɛba wɔn so no ase.
18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
Ampa ara wode wɔn gu faako a hɔ yɛ toro wode wɔn hwe fam sɛe wɔn pasaa.
19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
Sɛnea wɔsɛe prɛko pɛ, na ehu hwim wɔn kɔ no.
20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
Ɛte sɛ adaeso, bere a onipa anyan, Awurade, sɛ wokanyan wo ho a, wubebu wʼani agu wɔn so sɛ biribi a enni hɔ.
21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
Bere a awerɛhow hyɛɛ me koma mu na me honhom dii yaw no,
22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
meyɛɛ sɛ obi a onnim hwee na onni adwene; meyɛɛ sɛ aboa gyimfo wɔ wʼanim.
23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
Nanso na me ne wo wɔ hɔ bere biara; na wode wo nsa nifa aso me mu.
24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
Wode wʼafotu kyerɛ me kwan; na akyiri no, wode me bɛkɔ anuonyam mu.
25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
Hena na mewɔ wɔ ɔsoro ka wo ho? Na biribiara nni asase so a mepɛ ka wo ho.
26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
Me honam, ne me koma bedi me huammɔ, nanso Onyankopɔn ne me koma ahoɔden ne me kyɛfa daa nyinaa.
27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
Wɔn a wɔmmɛn wo no bɛyera. Wosɛe wɔn a wonni wo nokware nyinaa.
28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Nanso me de, minim sɛ eye sɛ wobɛbɛn Onyankopɔn. Mede Otumfo Awurade ayɛ me guankɔbea; mɛka wo nneyɛe nyinaa akyerɛ.

< Psaltaren 73 >