Psaltaren 73

1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

Och de säga: "Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?"

12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

Om jag hade sagt: "Så vill jag lära", då hade jag svikit dina barns släkte.

16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.

Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.