Psaltaren 73
1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
En salme av Asaf. Ja, Gud er god mot Israel, mot de rene av hjertet.
2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
Men jeg - nær hadde mine føtter snublet, på lite nær var mine trin glidd ut.
3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
For jeg harmedes over de overmodige da jeg så at det gikk de ugudelige vel.
4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
For de er fri for lidelser inntil sin død, og deres styrke er vel ved makt.
5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
De kjenner ikke til nød som andre folk, og de blir ikke plaget som andre mennesker.
6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
Derfor er overmot deres halssmykke, vold omhyller dem som et klædebon.
7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
Deres øine står ut av fedme, hjertets tanker bryter frem.
8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
De håner og taler i ondskap om undertrykkelse; fra det høie taler de.
9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
De løfter sin munn op til himmelen, og deres tunge farer frem på jorden.
10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
Derfor får de sitt folk til å vende sig om til dem, og vann i overflod suger de i sig.
11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
Og de sier: Hvorledes skulde Gud vite noget? Er det vel kunnskap hos den Høieste?
12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
Se, dette er de ugudelige, og evig trygge vokser de i velmakt.
13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
Ja, forgjeves har jeg renset mitt hjerte og tvettet mine hender i uskyld;
14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
jeg blev dog plaget hele dagen, og hver morgen kom til mig med tukt.
15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
Dersom jeg hadde sagt: Jeg vil tale således, se, da hadde jeg vært troløs mot dine barns slekt.
16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
Og jeg tenkte efter for å forstå dette; det var en plage i mine øine
17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
- inntil jeg gikk inn i Guds helligdommer og gav akt på deres endelikt.
18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
Ja, på glatte steder setter du dem; du lot dem falle, så de gikk til grunne.
19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
Hvor de blev ødelagt i et øieblikk! De gikk under og tok ende med forferdelse.
20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
Likesom en akter for intet en drøm når en har våknet op, således akter du, Herre, deres skyggebillede for intet når du våkner op.
21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
Når mitt hjerte var bittert, og det stakk mig i mine nyrer,
22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
da var jeg ufornuftig og forstod intet; som et dyr var jeg imot dig.
23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
Men jeg blir alltid hos dig, du har grepet min høire hånd.
24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
Du leder mig ved ditt råd, og derefter optar du mig i herlighet.
25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
Hvem har jeg ellers i himmelen? Og når jeg har dig, har jeg ikke lyst til noget på jorden.
26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
Vansmekter enn mitt kjød og mitt hjerte, så er dog Gud mitt hjertes klippe og min del evindelig.
27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
For se, de som holder sig borte fra dig, går til grunne; du utrydder hver den som faller fra dig i hor.
28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Men for mig er det godt å holde mig nær til Gud; jeg setter min lit til Herren, Israels Gud, for å fortelle alle dine gjerninger.
