Psaltaren 73
1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
Toe soaen’ Añahare t’Israele naho o malio añ’arofoo.
2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
Aa naho izaho, didý tsy ho nipolatitse o tombokoo; ho nidorasitse o liakoo.
3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
Ie nitsikirike o mpievoñevoñeo, naho nitreako ty havokara’ o lo-tserekeo,
4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
Ie tsy manaintaiñe te mihomake, jangañe ka ty sandri’ iareo.
5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
Tsy ampoheke manahake ondatio; mbore tsy tokoen-draha manahake ondaty ila’eo.
6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
Aa le miravake fiebotseborañe am-bozo’eo; manaroñ’ iareo hoe sikiñe o hasiahañe mandoviakeo.
7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
Mampibotiritse o fihaino’eo ty solike, etsake naho tampe-draha-irieñe ty tro’e.
8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
Manivetive iereo, mikinia famorekekeañ’ an-karatiañe.
9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
Fa najado’ iareo hiatreatre o likerañeo o falie’ iareoo, mikariokariok’ an-tane atoy o famele’ iareoo.
10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
Aa le mimpoly atoy ondati’eo, naho genohe’ iereo i rano era’ey.
11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
Le hoe iereo: Aia te haharofoanan’ Añahare? mahilala hao i Andindimoneñey?
12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
Inay ie, o lo-tserekeo— ie mierañerañe manombo vara avao.
13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
Toe tsy vente’e ty nañalioveko ty troko; naho nanasa tañañe an-kalio-tahiñe.
14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
Nalovilovy lomoñandro iraho; vaho nililoveñe boa-maraiñe.
15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
Lehe ataoko te, zao ty ho volañeko; hete! tsy ho nahity amo tariran’ ana’oo.
16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
Fa ie nitsakoreako, haharendreke o raha zao, le nihamokorañe o masokoo,
17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
Ampara’ te niziliheko an-toen’Añahare miavake ao; vaho nahaisake ty figadoña’ iareo.
18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
Toe apo’o an-tane malama iereo; ampikorovohe’o mb’an-karotsahañe ao.
19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
Hoke! akore ty fiantoa’ iareo anianike, Fa binotsa’ ty firevendreveñañe.
20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
Hoe nofy t’ie tsekake; ry Talè, ie mivañon-dRehe le ho heje’o vintañ’ iareo.
21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
Fa nikokentrekokentreñe ty troko naho niteveke ty an-tsapavoako ao,
22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
Akore ty hanèko naho ty habahimoako, hoe biby añatrefa’o eo.
23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
Fe mpiama’o nainai’e iraho; rinambe’o ty tañako havana,
24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
Hiaoloa’o ami’ty fanoroa’o, vaho ho rambese’o mb’añ’engeñe mb’eo.
25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
Ia ro ahiko an-dikerañe ao, naho tsy Ihe? le tsy amam-pisalalàko an-tane atoy naho tsy Ihe.
26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
Milesa ty nofoko naho o ovakoo, fa i Andrianañahare ro haozaran- troko naho ty anjarako nainai’e.
27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
Toe hihomake ze lavits’ Azo; songa aitoa’o ze miamboho ama’o hañarapiloa’e.
28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Fe soa ho ahy ty fañarineako aman’Añahare, fipalirako t’i Iehovà Talè, hataliliko iaby o tolon-draha’oo.
