Psaltaren 73
1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
Zabbuli ya Asafu. Ddala Katonda mulungi eri Isirayiri n’eri abo abalina omutima omulongoofu.
2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
Naye nze amagulu gange gaali kumpi okutagala era n’ebigere byange okuseerera.
3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
Kubanga nakwatirwa ab’amalala obuggya; bwe nalaba ababi nga bagaggawala nnyo.
4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
Kubanga tebalina kibaluma; emibiri gyabwe miramu era minyirivu.
5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
Tebeeraliikirira kabi konna ng’abalala. So tebalina kibabonyaabonya.
6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
Amalala kyegavudde gabafuukira ng’omukuufu ogw’omu bulago, n’obukambwe ne bubafuukira ekyambalo.
7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
Bagezze n’amaaso gaabwe ne gazimbagatana; balina bingi okusinga bye beetaaga.
8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
Baduula era emboozi zaabwe zijjudde eby’okujooga. Batiisatiisa abalala n’okubeeragirako.
9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
Emimwa gyabwe gyolekedde eggulu; n’ennimi zaabwe zoogera eby’okwewaanawaana buli wantu.
10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
Abantu ba Katonda kyebava babakyukira ne banywa amazzi mangi.
11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
Era ne beebuuza nti, “Katonda bino abimanyi atya? Ali Waggulu Ennyo abitegeera?”
12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
Aboonoonyi bwe bafaanana bwe batyo; bulijjo babeera mu ddembe, nga beeyongera kugaggawala.
13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
Ddala omutima gwange ngukuumidde bwereere obutayonoona, n’engalo zange ne nzinaaba obutaba na musango.
14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
Naye mbonaabona obudde okuziba, era buli nkya mbonerezebwa.
15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
Singa ŋŋamba nti njogere bwe nti, nandibadde mukuusa eri omulembe guno ogw’abaana bo.
16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
Bwe nafumiitiriza ntegeere ensonga eyo; nakisanga nga kizibu nnyo,
17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
okutuusa lwe nalaga mu watukuvu wa Katonda, ne ntegeera enkomerero y’ababi.
18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
Ddala obatadde mu bifo ebiseerera; obasudde n’obafaafaaganya.
19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
Nga bazikirizibwa mangu nga kutemya kikowe! Entiisa n’ebamalirawo ddala!
20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
Bali ng’omuntu azuukuse n’ategeera nti yaloose buloosi; era naawe bw’otyo, Ayi Mukama, bw’oligolokoka olinyooma embeera yaabwe omutali nsa.
21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
Omutima gwange bwe gwanyiikaala, n’omwoyo gwange ne gujjula obubalagaze,
22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
n’aggwaamu okutegeera ne nfuuka ataliiko kye mmanyi, ne mba ng’ensolo obusolo mu maaso go.
23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
Newaakubadde ebyo biri bwe bityo naye ndi naawe bulijjo; gw’onkwata ku mukono gwange ogwa ddyo.
24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
Mu kuteesa kwo onkulembera, era olintuusa mu kitiibwa.
25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
Ani gwe nnina mu ggulu, wabula ggwe? Era tewali na kimu ku nsi kye neetaaga bwe mba naawe.
26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
Omubiri gwange n’omutima gwange biyinza okulemwa; naye Katonda ge maanyi g’omutima gwange, era ye wange ennaku zonna.
27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
Kale laba, abo bonna abatakussaako mwoyo balizikirira; kubanga bonna abatakwesiga obamalirawo ddala.
28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Naye nze kye nsinga okwetaaga kwe kubeera okumpi ne Katonda wange. Ayi Mukama Katonda, nkufudde ekiddukiro kyange; ndyoke ntegeezenga abantu bonna ebikolwa byo eby’ekyewuunyo.
