Psaltaren 73
1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
Psalmus Asaph. Quam bonus Israel Deus his, qui recto sunt corde!
2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
Mei autem pene moti sunt pedes: pene effusi sunt gressus mei.
3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
Quia zelavi super iniquos, pacem peccatorum videns.
4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
Quia non est respectus morti eorum: et firmamentum in plaga eorum.
5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
In labore hominum non sunt, et cum hominibus non flagellabuntur:
6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
Ideo tenuit eos superbia, operti sunt iniquitate et impietate sua.
7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
Prodiit quasi ex adipe iniquitas eorum: transierunt in affectum cordis.
8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
Cogitaverunt, et locuti sunt nequitiam: iniquitatem in excelso locuti sunt.
9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
Posuerunt in cælum os suum: et lingua eorum transivit in terra.
10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
Ideo convertetur populus meus hic: et dies pleni invenientur in eis.
11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
Et dixerunt: Quomodo scit Deus, et si est scientia in excelso?
12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
Ecce ipsi peccatores, et abundantes in sæculo, obtinuerunt divitias.
13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
Et dixi: Ergo sine causa iustificavi cor meum, et lavi inter innocentes manus meas:
14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
Et fui flagellatus tota die, et castigatio mea in matutinis.
15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
Si dicebam: Narrabo sic: ecce nationem filiorum tuorum reprobavi.
16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
Existimabam ut cognoscerem hoc, labor est ante me:
17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
Donec intrem in Sanctuarium Dei: et intelligam in novissimis eorum.
18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
Verumtamen propter dolos posuisti eis: deiecisti eos dum allevarentur.
19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
Quomodo facti sunt in desolationem, subito defecerunt: perierunt propter iniquitatem suam.
20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
Velut somnium surgentium Domine, in civitate tua imaginem ipsorum ad nihilum rediges.
21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
Quia inflammatum est cor meum, et renes mei commutati sunt:
22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
et ego ad nihilum redactus sum, et nescivi.
23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
Ut iumentum factus sum apud te: et ego semper tecum.
24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
Tenuisti manum dexteram meam: et in voluntate tua deduxisti me, et cum gloria suscepisti me.
25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
Quid enim mihi est in cælo? et a te quid volui super terram?
26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
Defecit caro mea et cor meum: Deus cordis mei, et pars mea Deus in æternum.
27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
Quia ecce, qui elongant se a te, peribunt: perdidisti omnes, qui fornicantur abs te.
28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Mihi autem adhærere Deo bonum est: ponere in Domino Deo spem meam: ut annunciem omnes prædicationes tuas, in portis filiæ Sion.
