Psaltaren 73
1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
Tamagerfa huno Anumzamo'a Israeli vahe'mokizmia knare hunezmanteno, zamagu'amo'ma agruma hu'nea vahe'mokizmia knarera hunezamante.
2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
Hianagi nagiamo'a krarige'na traka hu'na masekate'noe. Nagiama renakeroana regaririna masekatoe.
3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
Na'ankure zamavufaga rama nehaza vahera kanive renezmante'na, kefo avu'ava'ma nehaza vahe'mokzimi nomanizamo'ma knare zanke'ma hia zama nege'na, kenanunu hu'noe.
4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
Na'ankure ana vahe'mokizmia zamavufagafina zamatazana omanege'za, kria e'ori hanaveti'za nemanize.
5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
Mago'a vahe'mo'zama nehazaza hu'za hazenkefina uofrege, ruga'a vahe'mo'zama nehazaza hu'za knazampina unofraze.
6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
E'ina hu'negu zamavufaga rama hu' zamo'a, zmanankempima nentaniza pasesugna nehigeno, vahe'ma hazenkema zamizamo'a kukena antanizankna hu'ne.
7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
Ana vahe'mokizmi zamagu'amo'a hanavenetino tapari'nege'za kefo avu'ava zana huvava hu'za nevaze.
8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
Zamagra kiza zokago kene kefo kege nehu'za, zamavufaga ra nehu'za vahe'ma zamazeri haviza hu kankuke nehakaze.
9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
Zamagrama nanekema nehu'za monafima mani'naza vahera huhaviza hunezmante'za, zamagra mopa eri nafa'a hu nanekege nehaze.
10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
Ana hazage'za zamagogogu nehazageno, antahintahi zmimo'a savri nehie. Ana nehu'za ana vahe'mokizmi nanekea tima nazaza hu'za nenaze.
11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
Ana vahe'mo'za amanage nehaze, inankna huno Anumzamo'a keno antahinora hugahie? hu'za nehaze. Marerirfa Anumzamo'a amafima fore'ma nehia zana, keno antahinora osugahie hu'za nehaze.
12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
Kefo avu'ava'ma nehaza vahera zamageho, knare nomani'za mani'nazageno fenozmimo'a ome ra huno nevie.
13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
Nagra nagu'a kegava hugeno agru huno me'negena, kumira osu'noanki, e'i ana zama hu'noa zamo'a amnezankna hugahifi?
14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
Maka knafina hazenkefi nagra mani'na nevue, maka nanterana nazeri haviza hankena natagura hu'na nevue.
15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
Nagra ama anazamofo nanekema vahetmima zamasamuresina, ha' vahe zamazampi vaheka'a zamavarente'naku nagra komoru huresine.
16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
Hianagi inankna hu'za kefo avu'ava'ma nehaza vahe'mo'za, nomaniza zamifina knarera nehaze. Nagra antahi amara osu'na, tusi knazampi nemanue.
17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
Ana'ma hute'na Anumzamoka mono nompima ufre'na, kefo avu'ava'ma nehaza vahe'mofonte'ma henkama efore'ma hania zana ke'na antahi'na hue.
18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
Tamagerfa hunka Anumzamoka krari'nenia kampi zamavarentege'za rekrari'za zavapi urami'za hazenke eriho.
19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
Zamagra ame hu'za hazenkea eri'za haviza nehanageno, korozamo zamahe frigahie.
20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
Vahe'mo'ma ava'nama keteno nanterama otigeno, ana ava'namo'ma fanenema hiankna hunka Anumzamoka zamazeri fanenema hugahane!
21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
Ana zama ke'na antahi'nama nehugeno'a, musezanimo'a omanegeno narimpa aka nehegeno, tumo'nimo'a natagri'ne.
22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
Nagra ana zana anira osu'noanki, neginagi hu'na antahintahi'a omne afi zaga kafagna kagri kavurera hu'noe.
23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
Hianagi nagra katre'na ovu maka knafina kagrane mani'nogenka, tamaga kaziga nazante nazeri'nane.
24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
Ana nehunka knare antahintahi naminka, nazeri fatgo nehanankinka, henka navrenka masanentake kumapina vugahane.
25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
Monafina nagri vahera omani'neanki, kagrake'za mani'nane. Hagi mopafina mago zankura navesi ontegahuanki, kagrike'za navesi kantegahue.
26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
Nagu'amo'ene navufgamo'enena zaferina omne amne huno navresra nehianagi Anumzamoke'za nagu'amofona nazeri hankavenetiankino, nagri Anumza Agra mani vava nehie.
27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
Kagri'ma katre'za afetema nemaniza vahe'mo'za fanane hugahaze. Na'ankure kamefi'ma hugamiza vahera zamazeri haviza nehane.
28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Hianagi nagrama Anumzamofo tvaonte'ma nemanua zamo'a knare nehie. Ra Anumzamo'a nagri Anumza mani'neno, nagu vazi kuma mani'neankina, knare'ma huno mareri agatere avu'ava zama'agura huama hugahue.
