Psaltaren 73

1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

מזמור לאסף אך טוב לישראל אלהים לברי לבב׃

2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

ואני כמעט נטוי רגלי כאין שפכה אשרי׃

3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

כי קנאתי בהוללים שלום רשעים אראה׃

4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

כי אין חרצבות למותם ובריא אולם׃

5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

בעמל אנוש אינמו ועם אדם לא ינגעו׃

6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

לכן ענקתמו גאוה יעטף שית חמס למו׃

7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

יצא מחלב עינמו עברו משכיות לבב׃

8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

ימיקו וידברו ברע עשק ממרום ידברו׃

9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

שתו בשמים פיהם ולשונם תהלך בארץ׃

10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

לכן ישיב עמו הלם ומי מלא ימצו למו׃

11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

ואמרו איכה ידע אל ויש דעה בעליון׃

12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

הנה אלה רשעים ושלוי עולם השגו חיל׃

13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

אך ריק זכיתי לבבי וארחץ בנקיון כפי׃

14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

ואהי נגוע כל היום ותוכחתי לבקרים׃

15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

אם אמרתי אספרה כמו הנה דור בניך בגדתי׃

16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

ואחשבה לדעת זאת עמל היא בעיני׃

17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

עד אבוא אל מקדשי אל אבינה לאחריתם׃

18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

אך בחלקות תשית למו הפלתם למשואות׃

19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

איך היו לשמה כרגע ספו תמו מן בלהות׃

20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

כחלום מהקיץ אדני בעיר צלמם תבזה׃

21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

כי יתחמץ לבבי וכליותי אשתונן׃

22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

ואני בער ולא אדע בהמות הייתי עמך׃

23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

ואני תמיד עמך אחזת ביד ימיני׃

24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

בעצתך תנחני ואחר כבוד תקחני׃

25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

מי לי בשמים ועמך לא חפצתי בארץ׃

26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

כלה שארי ולבבי צור לבבי וחלקי אלהים לעולם׃

27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

כי הנה רחקיך יאבדו הצמתה כל זונה ממך׃

28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.

ואני קרבת אלהים לי טוב שתי באדני יהוה מחסי לספר כל מלאכותיך׃