Psaltaren 73

1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.