Psaltaren 73
1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
Psaume d’Asaph. Oui, Dieu est bon pour Israël, Pour ceux qui ont le cœur pur.
2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
Toutefois, mon pied allait fléchir, Mes pas étaient sur le point de glisser;
3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
Car je portais envie aux insensés, En voyant le bonheur des méchants.
4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
Rien ne les tourmente jusqu’à leur mort, Et leur corps est chargé d’embonpoint;
5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
Ils n’ont aucune part aux souffrances humaines, Ils ne sont point frappés comme le reste des hommes.
6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
Aussi l’orgueil leur sert de collier, La violence est le vêtement qui les enveloppe;
7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
L’iniquité sort de leurs entrailles, Les pensées de leur cœur se font jour.
8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
Ils raillent, et parlent méchamment d’opprimer; Ils profèrent des discours hautains,
9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
Ils élèvent leur bouche jusqu’aux cieux, Et leur langue se promène sur la terre.
10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
Voilà pourquoi son peuple se tourne de leur côté, Il avale l’eau abondamment,
11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
Et il dit: Comment Dieu saurait-il, Comment le Très-Haut connaîtrait-il?
12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
Ainsi sont les méchants: Toujours heureux, ils accroissent leurs richesses.
13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
C’est donc en vain que j’ai purifié mon cœur, Et que j’ai lavé mes mains dans l’innocence:
14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
Chaque jour je suis frappé, Tous les matins mon châtiment est là.
15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
Si je disais: Je veux parler comme eux, Voici, je trahirais la race de tes enfants.
16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
Quand j’ai réfléchi là-dessus pour m’éclairer, La difficulté fut grande à mes yeux,
17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
Jusqu’à ce que j’eusse pénétré dans les sanctuaires de Dieu, Et que j’eusse pris garde au sort final des méchants.
18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
Oui, tu les places sur des voies glissantes, Tu les fais tomber et les mets en ruines.
19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
Eh quoi! En un instant les voilà détruits! Ils sont enlevés, anéantis par une fin soudaine!
20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
Comme un songe au réveil, Seigneur, à ton réveil, tu repousses leur image.
21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
Lorsque mon cœur s’aigrissait, Et que je me sentais percé dans les entrailles,
22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
J’étais stupide et sans intelligence, J’étais à ton égard comme les bêtes.
23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
Cependant je suis toujours avec toi, Tu m’as saisi la main droite;
24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
Tu me conduiras par ton conseil, Puis tu me recevras dans la gloire.
25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
Quel autre ai-je au ciel que toi! Et sur la terre je ne prends plaisir qu’en toi.
26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
Ma chair et mon cœur peuvent se consumer: Dieu sera toujours le rocher de mon cœur et mon partage.
27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
Car voici, ceux qui s’éloignent de toi périssent; Tu anéantis tous ceux qui te sont infidèles.
28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Pour moi, m’approcher de Dieu, c’est mon bien: Je place mon refuge dans le Seigneur, l’Éternel, Afin de raconter toutes tes œuvres.
