Psaltaren 73
1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
Asaf ƒe ha. Vavã, Mawu wɔ nyui na Israel kple ame siwo dza le woƒe dzi me.
2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
Ke nye la, nye afɔ ɖiɖi kloe, eye esusɔ vie ko medze anyi.
3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
Elabena mebiã ŋu ɖokuiŋudzela esi mekpɔ ale si nu le edzi dzem na ame vɔ̃ɖiwoe.
4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
Hiãkame aɖeke mele wo dzi o, eye wole lãmesẽ kple dedinɔnɔ me.
5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
Wovo tso agba siwo tena ɖe amewo dzi la me, eye amegbetɔwo ƒe hiãtuame aɖeke mele wo dzi o.
6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
Eya ta dada nye woƒe kɔga, eye wodo nu vɔ̃ɖi wɔwɔ abe awu ene.
7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
Dzidada dona tso woƒe dzi si ku atri la me, eye seɖoƒe meli na woƒe susu ƒe nu vɔ̃ɖiwo ɖoɖo o.
8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
Woɖua fewu, ƒoa nu vlodoametɔe, eye le woƒe dada me la, woklẽa ŋku ɖe amewo be woabɔbɔ na wo.
9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
Woƒe nuwo xɔ dziƒo wɔ wo tɔe, eye woƒe aɖewo xɔ anyigba wòzu wo tɔ.
10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
Eya ta woƒe amewo trɔ ɖe wo gbɔ, eye wono tsi fũu.
11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
Wogblɔ be, “Aleke Mawu awɔ anya? Ɖe nunya le Dziƒoʋĩtɔ la sia?”
12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
Aleae ame vɔ̃ɖiwo le, wole ablɔɖe me ɣe sia ɣi, eye wodzia woƒe kesinɔnuwo ɖe edzi.
13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
Nyateƒee, dzodzro ko wònye be mewɔ nye dzi dzadzɛ, eye dzodzroe meklɔ nye asi ɖe fɔmaɖimaɖi me.
14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
Mekpea fu ŋkeke blibo la, eye ŋdi sia ŋdi wohea to nam.
15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
Ɖe megblɔ be, “Ale maƒo nui nye si” la, anye ne mede viwòwo asi.
16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
Enye teteɖeanyi gã aɖe te menɔ esi medze agbagba be mase nu siawo gɔme,
17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
va se ɖe esime mege ɖe Mawu ƒe Kɔkɔeƒe la, tete mese afi si woawu nu ɖo la gɔme.
18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
Vavã, ètsɔ wo ɖo didiƒe, eye nètsɔ wo xlã ɖe anyi wogblẽ keŋkeŋ.
19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
Aleke wohetsrɔ̃ kpata ale, ŋɔdzi kplɔ wo dzoe kaba ŋutɔ!
20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
O! Aƒetɔ, abe ale si drɔ̃e nɔna ne ame nyɔ tso alɔ̃ me ene la, do vlo wo abe drɔ̃e manyatalenu ene.
21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
Esi nye dzi bi ɖe dɔ me nam, eye nye gbɔgbɔ se veve la,
22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
mezu bometsila kple numanyala, eye mele abe lã tagbɔkukutɔ ene le ŋkuwò me.
23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
Ke mele gbɔwò ɣe sia ɣi, eye nèlé nye ɖusibɔ ɖe asi.
24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
Èkplɔm le wò aɖaŋudede nu, eye àkplɔm emegbe ayi wò ŋutikɔkɔe mee.
25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
Ame kae le dziƒo nam, negbe wò ko? Naneke mele anyigba si medi kpe ɖe ŋuwò o.
26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
Nye ŋutilã kple nye dzi nu ava yi, gake Mawue nye nye dzi ƒe ŋusẽ kple nye gomekpɔkpɔ tegbetegbe.
27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
Ame siwo le adzɔge tso gbɔwò la atsrɔ̃, elabena ètsrɔ̃ ame siwo katã meto nyateƒe na wo o.
28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Ke nye ya la, enyo be mate ɖe Mawu ŋu. Aƒetɔ Yehowae mewɔ nye sitsoƒee, maxlẽ wò nuwɔwɔwo katã afia.
