Psaltaren 73
1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
A Melody of Asaph. Nothing but good, is God, Unto Israel, Unto the pure in heart.
2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
But, as for me, —My feet had, almost stumbled, My steps had, well-nigh slipped;
3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
For I was envious of the boasters, At the prosperity of the lawless, used I to look.
4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
For they have no pangs in their death, And vigorous is their body;
5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
Of the toil of weak mortals, have they none, Nor, with the sons of earth, are they hard smitten.
6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
For this cause, doth arrogance deck them as a neck-chain, And a garment of wrong is their attire;
7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
Their iniquity, hath proceeded from fatness, They have surpassed the imaginations of the heart;
8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
They mock, and wickedly command oppression, From on high, they command;
9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
They have set, in the heavens, their mouth, And, their tongue, marcheth through the earth.
10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
Therefore must his people return thither, And, the waters of abundance, are drained by them;
11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
And they say—How doth GOD know? And is there knowledge in the Most High?
12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
Lo! these, are the lawless, Who are secure for an age, They have attained unto wealth.
13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
Altogether in vain, Have I cleansed my heart, And bathed in pureness, my hands;
14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
And yet been smitten all the day, And been rebuked morning by morning!
15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
If I had thought, I will relate it thus, Lo! the circle of thy sons, had I betrayed.
16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
When I reasoned, that I might understand this, A vexation, it was in mine eyes:
17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
Until I could enter the holy places of God, —Could give heed to their hereafter: —
18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
Surely, in slippery places, dost thou set them, —Thou hast suffered them to fall into places of danger.
19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
How have they become desolate, as in a moment! They have ceased—come to an end, by reason of calamities.
20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
As the dream of him that waketh, O my Lord! when rousing thyself up, their shadowy being, wilt thou despise.
21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
But my heart had grown embittered, And, in my reins, had I received wounds;
22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
But, I, was brutish, and could not perceive, Like the beasts, had I become before thee.
23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
Nevertheless, I, am continually before thee, Thou hast taken hold of my right hand;
24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
By thy counsel, wilt thou guide me, And, afterwards, unto glory, wilt thou take me.
25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
Whom have I in the heavens? And, compared with thee, there is nothing I desire on earth.
26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
Failed have my flesh and my heart, The rock of my heart—and my portion, is God unto times age-abiding.
27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
For lo! they who are far from thee, shall perish, Thou hast put an end to every one who wandered unchastely from thee.
28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
But, as for me, the drawing near of God, is my blessedness, —I have made, of My Lord Yahweh, my refuge, —That I may recount all thy works.
