Psaltaren 73
1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
En Salme af Asaf. Visselig, god er Gud mod Israel; mod dem, der er rene af Hjertet!
2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
Mine Fødder var nær ved at snuble, mine Skridt var lige ved at glide;
3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
thi over Daarerne græmmed jeg mig, jeg saa, at det gik de gudløse vel;
4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
thi de kender ikke til Kvaler, deres Livskraft er frisk og sund;
5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
de kender ikke til menneskelig Nød, de plages ikke som andre.
6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
Derfor har de Hovmod til Halssmykke, Vold er Kappen, de svøber sig i.
7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
Deres Brøde udgaar af deres Indre, Hjertets Tanker bryder igennem.
8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
I det dybe taler de ondt, i det høje fører de Urettens Tale,
9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
de løfter Munden mod Himlen, Tungen farer om paa Jorden.
10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
(Derfor vender mit Folk sig hid og drikker Vand i fulde Drag.)
11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
De siger: »Hvor skulde Gud vel vide det, skulde den Højeste kende dertil?«
12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
Se, det er de gudløses Kaar, altid i Tryghed, voksende Velstand!
13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
Forgæves holdt jeg mit Hjerte rent og tvætted mine Hænder i Uskyld,
14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
jeg plagedes Dagen igennem, blev revset paa ny hver Morgen!
15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
Men jeg tænkte: »Taler jeg saa, se, da er jeg troløs imod dine Sønners Slægt.«
16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
Saa grunded jeg paa at forstaa det, møjsommeligt var det i mine Øjne,
17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
Til jeg kom ind i Guds Helligdomme, skønned, hvordan deres Endeligt bliver:
18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
Du sætter dem jo paa glatte Steder, i Undergang styrter du dem.
19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
Hvor brat de dog lægges øde, gaar under, det ender med Rædsel!
20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
De er som en Drøm, naar man vaagner, man vaagner og regner sit Syn for intet.
21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
Saa længe mit Hjerte var bittert og det nagede i mine Nyrer,
22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
var jeg et Dyr og fattede intet, jeg var for dig som Kvæg.
23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
Dog bliver jeg altid hos dig, du holder mig fast om min højre;
24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
du leder mig med dit Raad og tager mig siden bort i Herlighed.
25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
Hvem har jeg i Himlen? Og har jeg blot dig, da attraar jeg intet paa Jorden!
26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
Lad kun mit Kød og mit Hjerte vansmægte, Gud er mit Hjertes Klippe, min Del for evigt.
27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
Thi de, der fjerner sig fra dig, gaar under, du udsletter hver, som er dig utro.
28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Men at leve Gud nær er min Lykke, min Lid har jeg sat til den Herre HERREN, at jeg kan vidne om alle dine Gerninger.
