Psaltaren 73

1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

Kun god er Gud imod Israel, imod de rene af Hjertet.

2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

Men jeg — nær vare mine Fødder bøjede af Vejen; mine Skridt vare lige ved at glide ud.

3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

Thi jeg blev nidkær over Daarerne; jeg maatte se, at det gik de ugudelige vel.

4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

Thi der findes intet Baand for dem indtil deres Død, og deres Styrke er vel ved Magt.

5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

De have ikke Møje som andre Folk, og de blive ikke plagede som andre Mennesker.

6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

Derfor har Hovmod prydet dem som en Kæde, Vold skjuler dem som et Smykke.

7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

Deres Øjne staa ud af Fedme; Hjertets Tanker faa Fremgang.

8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

De haane og tale i Ondskab om at øve Vold; fra det høje tale de.

9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

De sætte deres Mund i Himmelen, og deres Tunge farer frem paa Jorden.

10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

Derfor vender deres Folk hid, og Vand i fulde Drag uddrikkes af dem.

11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

Og de sige: Hvorledes skulde Gud vide det? og er der Kundskab hos den Højeste?

12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

Se, disse ere de ugudelige; dog ere de rolige til evig Tid, de forøge deres Gods.

13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

Kun forgæves har jeg renset mit Hjerte og toet mine Hænder i Uskyldighed.

14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

Og dog blev jeg plaget den ganske Dag, og min Straf var der hver Morgen.

15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

Dersom jeg havde sagt: Jeg vil føre saadan Tale; se, da havde jeg handlet troløst imod dine Børns Slægt.

16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

Og jeg tænkte efter for at forstaa det; men det var en Kval i mine Øjne,

17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

indtil jeg gik ind i Guds Helligdomme og gav Agt paa deres Endeligt.

18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

Kun paa slibrige Steder sætter du dem; du lader dem falde til at ødelægges.

19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

Hvorledes ere de i et Øjeblik gaaede til Grunde? de ere omkomne, de have faaet Ende ved Forskrækkelserne.

20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

De ere ligesom en Drøm, naar een er opvaagnet; Herre! naar du opvaagner, vil du foragte deres Billede.

21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

Da mit Hjerte var bittert, og det stak mig i mine Nyrer,

22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

da var jeg ufornuftig og kunde ikke forstaa noget, jeg var som et Dyr for dig.

23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

Men jeg vil stedse blive hos dig; du holder ved min højre Haand.

24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

Du leder mig efter dit Raad, og derefter optager du mig til Ære.

25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

Hvem har jeg i Himlene? og lige med dig har jeg ikke Lyst til noget paa Jorden.

26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

Forsmægter mit Kød og mit Hjerte, saa er Gud mit Hjertes Klippe og min Del evindelig.

27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

Thi se, de som holde sig langt borte fra dig, omkomme; du udrydder hver den, som ved Bolen viger af fra dig.

28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.

Men det er mig godt, at Gud er mig nær; jeg har sat mit Haab paa den Herre, Herre, at jeg kan fortælle alle dine Gerninger.