Psaltaren 73

1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

Sa pagkamatuod ang Dios mao ang maayo sa Israel, Bisan kanila nga mga ulay ug kasingkasing.

2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

Apan alang kanako, daw mahidalinas na ang akong mga tiil; Diriyut na mahiligas ang akong mga lakang.

3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

Kay nasina ako sa mga palabilabihon, Sa diha nga natan-aw ko ang kauswagan sa mga dautan.

4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

Kay walay mga kahapdos ang ilang kamatayon; Apan hinonoa ang ilang kusog nagapadayon.

5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

(Sila) wala sa kalisdanan ingon sa uban nga mga tawo; Ni (sila) gihampak sama sa ubang mga tawo.

6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

Busa ang palabilabi maingon sa kulentas sa ilang liog; Ang pagpanlupig nasul-ob kanila ingon sa usa ka bisti.

7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

Ang ilang mga mata nagbudlat sa katambok: Ang anaa kanila labaw sa kay sa ikatagbaw sa pangandoy sa kasingkasing.

8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

Nanagyubit (sila) ug diha sa kadautan nanaglituk (sila) ug pagdaugdaug: Nanagsulti (sila) nga mapahitas-on.

9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

Ginapatunong nila ang ilang mga baba ngadto sa kalangitan, Ug ang ilang dila nagasuroy latas sa yuta.

10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

Tungod niana ang iyang katawohan mingbalik dinhi; Ug ang mga tubig sa usa ka copa nga puno gititi nila.

11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

Ug (sila) nagaingon: Unsaon sa pagkahibalo sa Dios? Ug aduna bay kahibalo ang Hataas Uyamut?

12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

Ania karon, kini mao ang mga dautan; Ug, sanglit anaa kanunay sa kasayon, (sila) ming-uswag sa mga bahandi.

13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

Sa pagkamatuod kawang lamang ang paghinlo ko sa akong q2 kasingkasing, Ug ang paghunaw sa akong mga kamot sa pagka-inocente;

14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

Kay gihampak ako sa tibook nga adlaw, Ug gicastigo sa matag-buntag.

15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

Kong nag-ingon pa unta ako: Magasulti ako niini: Ania karon, ako nagmabudhion sa kaliwatan sa imong mga anak.

16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

Sa diha nga naghunahuna ako unsaon ko sa pagkahibalo niini, Kini mahapdos kaayo nga buhat alang kanako;

17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

Hangtud nga miadto ako sa balaang puloy-anan sa Dios, Ug nagpamalandong sa katapusan nilang sangputanan.

18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

Sa pagkamatuod gayud gibutang mo (sila) sa mga dapit nga madanglog: Gisalikway mo (sila) ngadto sa pagkalaglag.

19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

Naunsa nga sa pagkadali (sila) nahimong usa ka awa-aw! Nangaut-ut gayud (sila) uban ang mga kalisang.

20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

Ingon sa usa ka damgo sa diha nga ang usa ka tawo mahagmata, Ingon niini, Oh Ginoo, sa diha nga ikaw mahagmata, pagatamayon mo ang ilang larawan.

21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

Kay gisakit ang akong kalag, Ug ako mibati ug kangutngut sa akong kasingkasing:

22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

Pagkamabangis nako, ug pagkaburong; Ingon sa usa ka mananap ako sa atubangan mo.

23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

Bisan pa niana, ako ania gihapon uban kanimo: Gikuptan mo ang too ko nga kamot.

24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

Ikaw magamando kanako uban sa imong pagtambag, Ug sa ulahi pagadawaton mo ako sa himaya.

25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

Kinsa may ako sa langit kondili ikaw da? Ug walay bisan kinsa dinhi sa ibabaw sa yuta nga akong gitinguha gawas kanimo.

26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

Ang akong unod ug ang akong kasingkasing nangaluya; Apan ang Dios mao ang kalig-on sa akong kasingkasing, ug ang akong bahin sa walay katapusan.

27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

Kay ania karon, (sila) nga nanagpahalayo gikan kanimo mangahanaw: Imong gilaglag silang tanan nga nanagpakighilawas, nga mingbulag gikan kanimo.

28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.

Apan maayo alang kanako ang pagpahaduol ngadto sa Dios: Ang Ginoo nga si Jehova gihimo ko nga akong dalangpanan, Aron isugilon ko ang tanan mong mga buhat.