< Psaltaren 71 >
1 Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.
До Те́бе вдаюся я. Господи, — хай же не бу́ду повік засоро́млений! —
2 Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.
ви́зволь мене через правду Свою, і звільни́ мене, нахили Своє ухо до мене, й спаси́ мене,
3 Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.
стань для мене за скелю мешка́льну, куди міг би я за́вжди ховатись! Ти наказав рятува́ти мене, бо Ти скеля моя та тверди́ня моя!
4 Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.
Бо́же мій, визволь мене від руки беззако́нного, від руки́ того, хто кривдить та гно́бить мене,
5 Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.
Ти бо, Влади́ко, наді́я моя, Господи, Ти охоро́на моя від юна́цького віку мого!
6 Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.
На Тебе опе́рся я був від наро́дження, від утроби моєї матері — Ти охоро́на моя, в Тобі моя слава постійно!
7 Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.
Я став багатьо́м, як диво́вище, — та Ти си́льна моя охоро́на!
8 Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.
Уста́ мої повні Твоєї хвали́, уве́сь день — Твоєї вели́чности!
9 Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.
Не кидай мене на час ста́рости, коли зме́ншиться сила моя, не лиши Ти мене,
10 Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;
бо мої вороги проти мене змовля́ються, а ті, що чату́ють на душу мою — нараджа́ються ра́зом,
11 Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.
гово́рячи: „Бог покинув його, — доганяйте й хапа́йте його, бо нема, хто б його врятува́в!“
12 Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.
Не відда́люйся, Боже, від мене, Боже мій — поспіши́ся ж на поміч мені!
13 Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.
Нехай посоро́мляться, хай позника́ють усі, хто нена́видить душу мою, бодай зодягли́ся в нару́гу та в со́ром усі, хто пра́гне для мене лихо́го!
14 Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.
А я буду постійно наді́ятись, і славу Твою над усе я помно́жу!
15 Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.
Уста́ мої оповіда́тимуть правду Твою, про спасі́ння Твоє — увесь день, бо числа́ їх не знаю, —
16 Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.
буду сла́вити вчи́нки великі всевла́дного Господа, згада́ю про правду Твою, єди́но Твою!
17 Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.
Боже, навчав Ти мене від юна́цтва мого, — і аж дотепе́р я звіщаю про чу́да Твої.
18 Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.
А Ти, Боже, не кидай мене аж до ста́рости та сивини́, поки я не звіщу́ про раме́но Твоє поколі́нню, і кожному, хто́ тільки при́йде — про чи́ни великі Твої!
19 Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?
Бо Твоя справедли́вість, о Боже, сягає аж до високо́сти, Боже, що речі великі вчини́в, — хто рівний Тобі?
20 Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.
Ти мені показав був великі та люті нещастя, та знов Ти ожи́виш мене, і з безо́день землі мене зно́ву Ти ви́тягнеш,
21 Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.
Ти збі́льшиш величність мою, і знову поті́шиш мене!
22 Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.
А я буду на а́рфі хвалити Тебе, Твою правду, мій Боже, із гу́слами буду співати Тобі, Святий Ти Ізраїлів!
23 Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.
Нехай співом раді́ють уста́ мої, бо буду співати Тобі я та душа моя, яку Ти врятува́в!
24 Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.
Шепо́че про правду Твою мій язик ці́лий день, бо посоро́млені, бо пога́ньблені всі, хто шукає лихо́го для мене!