Psaltaren 71
1 Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.
Uz tevi, Kungs, es paļaujos, ne mūžam neliec man palikt kaunā.
2 Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.
Izglāb mani caur Savu taisnību un atsvabini mani, atgriez Savu ausi pie manis un atpestī mani.
3 Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.
Esi man par patvērumu, kur es varu dzīvot, kur vienmēr varu bēgt. Tu esi solījis, mani atpestīt, jo Tu esi mans kalns un mana stiprā pils.
4 Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.
Mans Dievs, izglāb mani no bezdievīgā rokas, no netaisnā un varas darītāja rokas,
5 Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.
Jo Tu esi mana cerība, Kungs, Dievs, mana drošība no manas jaunības.
6 Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.
Uz Tevi es esmu paļāvies no mātes miesām, Tu mani esi izvilcis no mātes miesām, mana dziesma Tevi teic bez mitēšanās.
7 Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.
Es esmu daudziem par ērmu, bet Tu esi mans stiprais patvērums.
8 Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.
Lai mana mute pildās ar Tavu teikšanu, cauru dienu ar Tavu godu.
9 Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.
Neatmet mani vecumā, neatstāj mani, kad spēks man zūd.
10 Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;
Jo mani ienaidnieki mani aprunā, un kas uz manu dvēseli glūn, tie kopā spriež padomu
11 Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.
Sacīdami: Dievs viņu ir atstājis, dzenaties pakaļ, sagrābiet viņu, jo glābēja nav.
12 Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.
Dievs, neesi tālu no manis, mans Dievs, steidzies man palīgā.
13 Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.
Lai top kaunā, lai iet bojā, kas manai dvēselei turas pretī, ar kaunu un smieklu lai top apsegti, kas meklē manu nelaimi.
14 Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.
Bet es vienmēr cerēšu un vairošu visu Tavu slavu.
15 Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.
Mana mute izteiks Tavu taisnību, cauru dienu Tavu pestīšanu, jebšu to nemāku izskaitīt.
16 Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.
Es staigāšu Tā Kunga spēkā, es pieminēšu Tavu taisnību, Tevi vien.
17 Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.
Ak Dievs, Tu mani esi mācījis no manas jaunības; un līdz šim es pasludināju Tavus brīnumus.
18 Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.
Tad nu arīdzan, kad vecums un sirmi mati ir klāt, neatstāj mani, ak Dievs, tiekams es Tavu elkoni būšu pasludinājis bērnu bērniem un Tavu stiprumu visiem pēcnākamiem.
19 Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?
Tava taisnība, ak Dievs, ir it augsta, Tu dari lielas lietas; Dievs, kas ir tāds kā Tu?
20 Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.
Tu man lieci redzēt daudz bēdas un mokas, Tu mani darīsi atkal dzīvu, un mani izvilksi no zemes dziļumiem.
21 Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.
Vairo manu godu, un iepriecini mani atkal.
22 Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.
Es Tevi arī slavēšu ar stīgu skaņām par Tavu uzticību, mans Dievs; es Tevi slavēšu ar koklēm, ak Svētais iekš Israēla!
23 Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.
Manas lūpas gavilēs, kad es Tev dziedāšu, un mana dvēsele, ko Tu esi atpestījis.
24 Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.
Un arī mana mēle Tavu taisnību izrunās cauru dienu, jo tie ir tapuši kaunā un apkaunoti, kas meklē manu nelaimi.
