Psaltaren 71
1 Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.
Psalmus David, Filiorum Ionadab, et priorum captivorum. In te Domine speravi, non confundar in æternum:
2 Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.
in iustitia tua libera me, et eripe me. Inclina ad me aurem tuam, et salva me.
3 Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.
Esto mihi in Deum protectorem, et in locum munitum: ut salvum me facias, Quoniam firmamentum meum, et refugium meum es tu.
4 Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.
Deus meus eripe me de manu peccatoris, et de manu contra legem agentis et iniqui:
5 Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.
Quoniam tu es patientia mea Domine: Domine spes mea a iuventute mea.
6 Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.
In te confirmatus sum ex utero: de ventre matris meæ tu es protector meus: In te cantatio mea semper:
7 Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.
tamquam prodigium factus sum multis: et tu adiutor fortis.
8 Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.
Repleatur os meum laude, ut cantem gloriam tuam: tota die magnitudinem tuam.
9 Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.
Ne proiicias me in tempore senectutis: cum defecerit virtus mea, ne derelinquas me.
10 Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;
Quia dixerunt inimici mei mihi: et qui custodiebant animam meam, consilium fecerunt in unum,
11 Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.
Dicentes: Deus dereliquit eum, persequimini, et comprehendite eum: quia non est qui eripiat.
12 Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.
Deus ne elongeris a me: Deus meus in auxilium meum respice.
13 Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.
Confundantur, et deficiant detrahentes animæ meæ: operiantur confusione, et pudore qui quærunt mala mihi.
14 Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.
Ego autem semper sperabo: et adiiciam super omnem laudem tuam.
15 Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.
Os meum annuntiabit iustitiam tuam: tota die salutare tuum. Quoniam non cognovi litteraturam,
16 Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.
introibo in potentias Domini: Domine, memorabor iustitiæ tuæ solius.
17 Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.
Deus docuisti me a iuventute mea: et usque nunc pronuntiabo mirabilia tua.
18 Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.
Et usque in senectam et senium: Deus ne derelinquas me, Donec annunciem brachium tuum generationi omni, quæ ventura est: Potentiam tuam,
19 Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?
et iustitiam tuam Deus usque in altissima, quæ fecisti magnalia: Deus quis similis tibi?
20 Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.
Quantas ostendisti mihi tribulationes multas, et malas: et conversus vivificasti me: et de abyssis terræ iterum reduxisti me:
21 Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.
Multiplicasti magnificentiam tuam: et conversus consolatus es me.
22 Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.
Nam et ego confitebor tibi in vasis psalmi veritatem tuam: Deus psallam tibi in cithara, sanctus Israel.
23 Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.
Exultabunt labia mea cum cantavero tibi: et anima mea, quam redemisti.
24 Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.
Sed et lingua mea tota die meditabitur iustitiam tuam: cum confusi et reveriti fuerint qui quærunt mala mihi.
