< Psaltaren 71 >

1 Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.
En toi, Seigneur, je m’abrite! Puissé-je n’être jamais déçu!
2 Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.
Dans ta justice, sauve-moi, retire-moi du danger; incline vers moi ton oreille, et viens à mon secours.
3 Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.
Sois pour moi un rocher tutélaire, toujours accessible; fais-toi une loi de me prêter assistance, car tu es bien mon rocher et ma citadelle.
4 Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.
Mon Dieu, délivre-moi de la main du méchant, de la poigne de l’homme inique et violent.
5 Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.
Car tu es mon espoir, Seigneur Dieu, ma sauvegarde depuis ma jeunesse.
6 Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.
Sur toi je m’appuie depuis mon enfance; c’est toi qui m’as tiré des entrailles de ma mère: tu es l’objet constant de mes louanges.
7 Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.
Pour beaucoup, j’ai l’air d’un insigne prodige; mais toi, tu es mon solide abri.
8 Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.
J’Ai la bouche pleine de louanges; sans cesse je prône ta gloire.
9 Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.
Ne me rejette pas au temps de ma vieillesse; alors que ma vigueur est épuisée, ne m’abandonne point.
10 Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;
Car mes ennemis s’entretiennent de moi, ceux qui guettent ma vie se concertent ensemble.
11 Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.
Ils disent: "Dieu l’a délaissé, courez-lui sus, empoignez-le, car il n’est personne pour le sauver!"
12 Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.
O Dieu, ne te tiens pas éloigné de moi; mon Dieu, hâte-toi de me venir en aide.
13 Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.
Qu’ils soient confondus, réduits à néant, ceux qui me vouent leur haine; qu’ils soient enveloppés de honte et d’ignominie, ceux qui cherchent mon malheur!
14 Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.
Pour moi, je serai toujours plein d’espoir, et j’ajouterai encore à toutes tes louanges.
15 Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.
Ma bouche proclamera ton équité, tout le temps, ta protection; car je suis impuissant à tout énumérer.
16 Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.
Je me présenterai avec tes hauts faits, ô Seigneur Dieu, je célébrerai ta justice à toi seul.
17 Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.
O Dieu, tu m’as appris à les connaître dès ma jeunesse, et jusqu’à ce jour, j’annonce tes merveilles.
18 Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.
Aussi, jusque dans ma vieillesse et sous les cheveux blancs, tu ne m’abandonneras pas, ô Dieu, pour que je puisse révéler ta force à ma génération, ta puissance à toute la postérité.
19 Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?
Ta justice, ô Dieu, atteint, en effet, jusqu’au ciel: tu accomplis de grandes choses: ô Dieu, qui est comme toi?
20 Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.
Toi qui m’as fait voir des épreuves nombreuses et cruelles, à nouveau tu me rendras la vie, à nouveau tu me feras remonter du fond des abîmes.
21 Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.
Tu accroîtras ma grandeur, et tu te retourneras vers moi pour me consoler.
22 Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.
En retour, moi, je te louerai au son du luth, pour ta bonté fidèle, ô mon Dieu; je te chanterai avec la harpe, ô Saint d’Israël!
23 Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.
Mes lèvres entonneront des cantiques, lorsque je voudrai te célébrer, ainsi que mon âme qui te doit sa délivrance.
24 Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.
Oui, ma langue proclamera ta justice tout le long du jour, car ils auront été confondus, couverts de honte, ceux qui voulaient mon malheur.

< Psaltaren 71 >