Psaltaren 71
1 Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.
In thee, O Yahweh, have I sought refuge, May I not be ashamed unto times age-abiding:
2 Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.
In thy righteousness, wilt thou rescue me, and deliver me, Incline unto me thine ear, and save me:
3 Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.
Be thou unto me, a Rock to dwell in, a Place of Security, To save me, For, my mountain crag and my stronghold, thou art.
4 Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.
Oh my God, deliver me, From the hand of the lawless one, From the clutch of the perverse and ruthless one;
5 Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.
For, thou, art my hope, My Lord, Yahweh, My confidence from my youthful days:
6 Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.
Upon thee, have I stayed myself from birth, Thou art he that severed me, from the body of my mother, Of thee, shall be my praise—continually.
7 Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.
A very wonder, have I been unto many, Seeing that, thou, hast been my strong refuge,
8 Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.
My mouth shall be filled with, thy praise, All the day, with thy splendour.
9 Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.
Do not cast me off in the time of old age, When my vigour faileth, do not forsake me;
10 Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;
For mine enemies have spoken of me, And, they who watch for my life, have taken counsel together;
11 Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.
Saying, God, hath forsaken him, Pursue and take him, For there is none to rescue.
12 Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.
O God, be not far from me, O my God, to help me, make haste!
13 Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.
Let them be ashamed—be consumed, Who are assailing my life, —Let them be covered with reproach and confusion, Who are seeking my hurt.
14 Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.
But, I, continually will hope, And will add to all thy praise;
15 Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.
My mouth, shall relate thy righteousness, All the day, thy deliverance, For I know not the numbers.
16 Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.
I will enter into the mighty doings of My Lord—Yahweh, I will make mention of thy righteousness—thine alone.
17 Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.
O God, thou hast taught me from my youthful days, And, hitherto, have I been wont to tell of thy wonders;
18 Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.
Even now, therefore, that I am old and grayheaded, O God, do not forsake me, —Until I tell of thine arm unto a [new] generation, Unto every one that is to come, thy might;
19 Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?
And, as for thy righteousness, O God, up on high, Wherein thou hast wrought great things, O God! who is like unto thee?
20 Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.
Thou who hast let us see many distresses and misfortunes, Wilt again bring us to life, And, out of the resounding depths of the earth, wilt again raise us up;
21 Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.
Thou wilt increase my greatness, And, on every side, wilt comfort me.
22 Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.
I also, will praise thee by the aid of a harp, Thy faithfulness, O my God, —I will make music unto thee with a lyre, Thou holy one of Israel;
23 Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.
My lips shall make a joyful noise, When I make music unto thee, And my soul which thou hast ransomed;
24 Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.
Even my tongue, all the day, shall softly utter thy righteousness, For they have turned pale—for they have blushed, Who were seeking my hurt.
