Psaltaren 71

1 Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.

Tot U neem ik mijn toevlucht, o Jahweh; Laat mij toch nooit beschaamd komen staan.

2 Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.

Bevrijd en verlos mij door uw genade, Hoor mij aan, en kom mij te hulp.

3 Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.

Wees mij een veilige, altijd toegankelijke rots; Gewaardig U, mij te helpen, want Gij zijt mijn toevlucht en schuts!

4 Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.

Mijn God, red mij uit de hand van den boze, Uit de vuist van tyran en verdrukker.

5 Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.

Want Gij, o Heer, zijt mijn hoop, Van kindsbeen af mijn vertrouwen, o Jahweh;

6 Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.

Ik steunde op U van de moederschoot af, Reeds vóór mijn geboorte waart Gij mijn beschermer. In U heb ik altijd gejubeld,

7 Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.

Zodat ik velen een voorbeeld kon zijn. Gij zijt mijn machtige toevlucht geweest,

8 Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.

Mijn mond bleef vervuld van uw lof; Zo heb ik uw glorie bezongen, Uw heerlijkheid iedere dag!

9 Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.

Verstoot mij niet, nu ik oud ben; Verlaat mij niet, nu de kracht mij ontzinkt.

10 Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;

Want mijn vijanden houden al beraad over mij, En die mijn leven belagen, smeden samen hun plannen.

11 Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.

Ze zeggen: "God heeft hem verlaten; vervolgt en grijpt hem; Want er is niemand, die hem kan redden!"

12 Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.

O God, blijf niet ver van mij af; Mijn God, kom mij spoedig te hulp!

13 Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.

Laat schaamte en schande hen treffen, Die mijn leven belagen; Hoon en smaad hen bedekken, Die mijn ongeluk zoeken.

14 Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.

Maar ìk wil standvastig vertrouwen, En al uw glorie blijven verkonden:

15 Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.

Mijn mond zal uw gerechtigheid melden, En altijd uw heil, want ik ken er geen maat van;

16 Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.

Ik zal de machtige daden des Heren verhalen, Jahweh, uw gerechtigheid roemen, de uwe alleen!

17 Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.

Gij hebt mij van jongsaf geleid, o mijn God, En tot nu toe heb ik uw wonderen verkondigd;

18 Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.

Wil mij ook thans, nu ik oud ben en grijs, Toch nimmer verlaten, o God; Dan zal ik dit geslacht uw arm doen kennen, Heel het komend geslacht uw kracht.

19 Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?

Uw rechtvaardigheid reikt tot de hemel, o God; Want Gij hebt grote dingen gedaan: wie is U gelijk, o mijn God!

20 Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.

Wel liet Gij mij veel smarten en rampen verduren, Maar Gij zult mij nu doen herleven,

21 Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.

Mij optrekken uit de diepten der aarde, Nog meer mij verhogen, en troosten.

22 Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.

Dan zal ik op harpen U danken voor uw trouw, o mijn God; U, Israëls Heilige, op de citer bezingen.

23 Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.

Mijn lippen zullen bij mijn lofzangen jubelen, Met mijn ziel, die Gij hebt verlost;

24 Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.

Ook mijn tong zal iedere dag uw rechtvaardigheid melden, Als schaamte en schande hen treffen, die mijn ongeluk zochten!