Psaltaren 71

1 Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.

Herre! jeg forlader mig paa dig, lad mig ikke beskæmmes evindelig!

2 Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.

Red mig ved din Retfærdighed og udfri mig; bøj dit Øre til mig og frels mig!

3 Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.

Vær mig en Klippe til Bolig, hvorhen jeg altid kan ty, du, som har befalet at frelse mig; thi du er min Klippe og min Befæstning.

4 Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.

Min Gud! udfri mig af en ugudeligs Haand, af dens Haand, som gør Uret, og som undertrykker.

5 Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.

Thi du er min Fortrøstning; Herre, Herre! du er min Tillid fra min Ungdom af.

6 Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.

Paa dig har jeg forladt mig fast fra Moders Liv, du har draget mig af min Moders Skød; min Lovsang er altid om dig.

7 Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.

Jeg har været for mange som et Under; men du er min stærke Tillid.

8 Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.

Lad min Mund fyldes med din Lovsang, den ganske Dag med din Pris.

9 Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.

Forkast mig ikke i Alderdommens Tid; forlad mig ikke, naar min Kraft forgaar!

10 Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;

Thi mine Fjender tale imod mig, og de, som tage Vare paa min Sjæl, raadføre sig med hverandre,

11 Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.

sigende: Gud har forladt ham, forfølger og griber ham; thi der er ingen, som frier.

12 Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.

Gud! vær ikke langt fra mig; min Gud! skynd dig at hjælpe mig!

13 Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.

Lad dem beskæmmes, fortæres, som staa imod min Sjæl, lad dem iføres Forhaanelse og Skændsel, som søge min Ulykke.

14 Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.

Men jeg vil altid haabe, og al din Pris vil jeg endnu mangfoldiggøre.

15 Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.

Min Mund skal fortælle din Retfærdighed, din Frelse den ganske Dag; thi jeg ved ikke Tal derpaa.

16 Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.

Jeg vil komme frem med Herrens, Herrens vældige Gerninger; jeg vil minde om din Retfærdighed, din alene.

17 Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.

Gud! du har lært mig fra min Ungdom af, og indtil nu kundgør jeg dine underfulde Gerninger.

18 Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.

Ja, endog indtil Alderdommen og de graa Haar, o Gud! forlad mig ikke; indtil jeg kan kundgøre din Arm for Efterslægten, din Kraft for hver den, som komme skal.

19 Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?

Og din Retfærdighed strækker sig, o Gud! til det høje; du, som har gjort store Ting, Gud! hvo er som du?

20 Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.

Du, som har ladet mig se mange Angester og Ulykker, du vil gøre mig levende igen og hente mig op igen fra Jordens Afgrunde.

21 Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.

Gør min Herlighed stor og trøst mig igen!

22 Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.

Og jeg vil takke dig med Strengeleg for din Sandhed, min Gud! jeg vil synge for dig til Harpe, du Hellige i Israel!

23 Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.

Mine Læber skulle juble, naar jeg synger for dig; ja, min Sjæl, som du har genløst.

24 Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.

Og min Tunge skal tale den ganske Dag om din Retfærdighed; thi de ere beskæmmede, thi de ere blevne til Skamme, som søge min Ulykke.