Psaltaren 69
1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
Müzik şefi için - “Zambaklar” makamında - Davut'un mezmuru Kurtar beni, ey Tanrı, Sular boyuma ulaştı.
2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
Dipsiz batağa gömülüyorum, Basacak yer yok. Derin sulara battım, Sellere kapıldım.
3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
Tükendim feryat etmekten, Boğazım kurudu; Gözlerimin feri sönüyor Tanrım'ı beklemekten.
4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
Yok yere benden nefret edenler Saçlarımdan daha çok. Kalabalıktır canıma kasteden haksız düşmanlarım. Çalmadığım malı nasıl geri verebilirim?
5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
Akılsızlığımı biliyorsun, ey Tanrı, Suçlarım senden gizli değil.
6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
Ya Rab, Her Şeye Egemen RAB, Utanmasın sana umut bağlayanlar benim yüzümden! Ey İsrail'in Tanrısı, Benim yüzümden sana yönelenler rezil olmasın!
7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
Senin uğruna hakarete katlandım, Utanç kapladı yüzümü.
8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
Kardeşlerime yabancı, Annemin öz oğullarına uzak kaldım.
9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
Çünkü evin için gösterdiğim gayret beni yiyip bitirdi, Sana edilen hakaretlere ben uğradım.
10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
Oruç tutup ağlayınca, Yine hakarete uğradım.
11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
Çula büründüğüm zaman Alay konusu oldum.
12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
Kent kapısında oturanlar beni çekiştiriyor, Sarhoşların türküsü oldum.
13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
Ama benim duam sanadır, ya RAB. Ey Tanrı, sevginin bolluğuyla, Güvenilir kurtarışınla uygun gördüğünde Yanıtla beni.
14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
Beni çamurdan kurtar, İzin verme batmama; Benden nefret edenlerden, Derin sulardan kurtulayım.
15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
Seller beni sürüklemesin, Engin beni yutmasın, Ölüm çukuru ağzını üstüme kapamasın.
16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
Yanıt ver bana, ya RAB, Çünkü sevgin iyidir. Yüzünü çevir bana büyük merhametinle!
17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
Kulundan yüzünü gizleme, Çünkü sıkıntıdayım, hemen yanıtla beni!
18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
Yaklaş bana, kurtar canımı, Al başımdan düşmanlarımı.
19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
Bana nasıl hakaret edildiğini, Utandığımı, rezil olduğumu biliyorsun; Düşmanlarımın hepsi senin önünde.
20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
Hakaret kalbimi kırdı, dertliyim, Acılarımı paylaşacak birini bekledim, çıkmadı, Avutacak birini aradım, bulamadım.
21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
Yiyeceğime zehir kattılar, Sirke içirdiler susadığımda.
22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
Önlerindeki sofra tuzak olsun onlara, Yandaşları için kapan olsun!
23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
Gözleri kararsın, göremesinler! Bellerini hep bükük tut!
24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
Gazabını yağdır üzerlerine, Öfkenin ateşi yapışsın yakalarına!
25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
Issız kalsın konakları, Çadırlarında oturan olmasın!
26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
Çünkü senin vurduğun insanlara zulmediyor, Yaraladığın insanların acısını konuşuyorlar.
27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
Ceza yağdır başlarına, Senin tarafından aklanmasınlar!
28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
Yaşam kitabından silinsin adları, Doğrularla yan yana yazılmasınlar!
29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
Bense ezilmiş ve kederliyim, Senin kurtarışın, ey Tanrı, bana bir kale olsun!
30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
Tanrı'nın adını ezgilerle öveceğim, Şükranlarımla O'nu yücelteceğim.
31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
RAB'bi bir öküzden, Boynuzlu, tırnaklı bir boğadan Daha çok hoşnut eder bu.
32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
Mazlumlar bunu görünce sevinsin, Ey Tanrı'ya yönelen sizler, yüreğiniz canlansın.
33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
Çünkü RAB yoksulları işitir, Kendi tutsak halkını hor görmez.
34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
O'na övgüler sunun, ey yer, gök, Denizler ve onlardaki bütün canlılar!
35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
Çünkü Tanrı Siyon'u kurtaracak, Yahuda kentlerini onaracak; Halk oraya yerleşip sahibi olacak.
36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
Kullarının çocukları orayı miras alacak, O'nun adını sevenler orada oturacak.
