Psaltaren 69

1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.

För sångmästaren, efter "Liljor"; av David. Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.

Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.

Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.

Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.

Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.

Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.

Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.

främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.

Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.

Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.

Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.

Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.

Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;

Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.

Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;

Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.

Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.

Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.

Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.

Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.

De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.

Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.

må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.

Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.

Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.

eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.

Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.

Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.

Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.

Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.

Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.

När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.

Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.

Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.

Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.

Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.