Psaltaren 69

1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.

Sálvame, oh ʼElohim, porque las aguas amenazan mi vida.

2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.

Estoy hundido en lodo profundo, Y no hay donde asentar pie. Entré en aguas profundas, Y un diluvio me inunda.

3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.

Estoy cansado de llamar. Mi garganta enronqueció. Mis ojos desfallecen mientras espero a mi ʼElohim.

4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.

Aumentaron más que los cabellos de mi cabeza los que me odian sin causa. Son fuertes los que quieren destruirme. Se declararon enemigos míos sin causa. Y tengo que pagar lo que no robé.

5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.

Oh ʼElohim, Tú conoces mi insensatez. Mis pecados no te son ocultos.

6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.

No sean avergonzados por mi causa los que en Ti esperan, Oh ʼAdonay Yavé de las huestes. No sean avergonzados por mi causa los que te buscan, Oh ʼAdonay Yavé de las huestes. Que los que te buscan no sean deshonrados por mí, Oh ʼElohim de Israel.

7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.

Porque por tu causa he sufrido afrenta. Vergüenza cubrió mi semblante.

8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.

Me volví extraño para mis hermanos, Y extranjero para los hijos de mi madre.

9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.

Porque el celo de tu Casa me consume, Y las ofensas de los que te reprochan Cayeron sobre mí.

10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.

Me afligí a mí mismo con ayuno. Y esto fue mi afrenta.

11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.

Usé tela áspera como ropa, Y fui para ellos un refrán.

12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.

Los que se sientan en la puerta murmuran contra mí, Y soy el canto de los borrachos.

13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.

Pero yo elevo mi oración a Ti, oh Yavé, en el tiempo aceptable. Oh ʼElohim, por la grandeza de tu misericordia, Respóndeme con la verdad de tu salvación.

14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;

Sácame del lodo, Y no dejes que me hunda. Que yo sea librado de los que me aborrecen Y de las aguas profundas.

15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.

Que no me ahogue el diluvio de agua, Ni me sorba el abismo, Ni la fosa cierre sobre mí su boca.

16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;

Respóndeme, oh Yavé, Porque tu misericordia es buena. Vuélvete a mí conforme a la grandeza de tu misericordia.

17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.

No escondas tu rostro de tu esclavo, Porque estoy en angustia. Respóndeme prontamente.

18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.

Acércate a mi vida y redímela. Rescátame a causa de mis enemigos.

19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.

Tú conoces mi afrenta, mi vergüenza y mi oprobio. Delante de Ti están todos mis adversarios.

20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.

La afrenta quebrantó mi corazón, Y estoy enfermo. Busqué compasión, y no hubo, Y consoladores, pero ninguno hallé.

21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.

Me dieron además hiel como alimento, Y en mi sed me dieron a beber vinagre.

22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.

Vuélvase su mesa delante de ellos una trampa. Y cuando ellos estén seguros en paz, Se convierta en trampa para ellos.

23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.

Sean oscurecidos sus ojos para que no vean, Y que sus cinturas tiemblen continuamente.

24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.

Derrama tu indignación sobre ellos, Y alcánzalos con tu ardiente furor.

25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.

Sea su campamento desolado, Que nadie viva en sus tiendas.

26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.

Porque persiguen al que Tú mismo mataste, Y comentan el dolor de los que Tú heriste.

27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.

Añade iniquidad a su iniquidad, Y no entren ellos en tu justicia.

28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.

Sean borrados del rollo de la vida, Y no sean inscritos con los justos.

29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.

Pero yo estoy afligido y adolorido. Que tu salvación me ponga en alto, oh ʼElohim.

30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.

Yo alabaré el Nombre de ʼElohim con canto, Y lo exaltaré con acción de gracias.

31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.

Y agradará a Yavé más que el sacrificio de un buey, O un novillo con cuernos y pezuñas.

32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.

Lo ven los humildes y se alegran. Ustedes, los que buscan a ʼElohim, Que reviva su corazón.

33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.

Porque Yavé oye a los menesterosos, Y no desprecia a sus prisioneros.

34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.

¡Alábenlo los cielos y la tierra, Los mares, y todo lo que se mueve en ellos!

35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.

Porque ʼElohim salvará a Sion, Y edificará las ciudades de Judá Para que vivan allí y las posean.

36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.

Los descendientes de tus esclavos la heredan, Y los que aman tu Nombre habitarán en ella.