Psaltaren 69
1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
Dāvida dziesma. Dziedātāju vadonim, pēc: „lilijas“. Dievs, palīdz man; jo ūdeņi ir nākuši līdz pašai dvēselei.
2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
Es grimstu dziļos dubļos, kur nevar stāvēt, es esmu nācis dziļos ūdeņos un viļņi mani apklāj.
3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
Es esmu piekusis no savas saukšanas, mans kakls ir aizsmacis, manas acis īgst, - tomēr es gaidu uz savu Dievu.
4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
Vairāk nekā matu uz manas galvas ir to, kas mani bez vainas ienīst; vareni ir tie, kas mani grib samaitāt, kas mani par nepatiesu ienīst; man jāmaksā, ko es neesmu laupījis.
5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
Ak Dievs, Tu zini manu ģeķību, un mani noziegumi Tev nav apslēpti.
6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
Lai pie manis netop kaunā, kas Tevi gaida, ak Kungs, Dievs Cebaot! lai pie manis netop kaunā, kas Tevi meklē, ak Israēla Dievs!
7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
Jo Tevis pēc es nesu negodu; mans vaigs ir apklāts ar kaunu.
8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
Es esmu palicis svešs saviem brāļiem un svešinieks savas mātes bērniem.
9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
Jo karstums Tava nama labad mani ir ēdis, un Tavu zaimotāju zaimošana ir kritusi uz mani.
10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
Un es raudu, un mana dvēsele gavē, bet tas man ir tapis par kaunu.
11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
Es esmu apvilcis maisu, bet es tiem esmu tapis par sakāmu vārdu.
12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
Kas vārtos sēž, tie plukšķ par mani, un es esmu par smieklu vīna dzērājiem.
13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
Bet es Tevi pielūdzu, Kungs, pieņēmīgā laikā; pēc Savas lielās žēlastības, ak Dievs, paklausi mani, pestīdams pēc Savas patiesības.
14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
Izrauj mani no dubļiem, ka es neapslīkstu, ka es topu izglābts no nīdētājiem un no dziļiem ūdeņiem.
15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
Lai ūdens viļņi mani neapklāj, un dziļumi lai mani neaprij, un bedres malas lai nesagāžas kopā pār mani.
16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
Paklausi mani, ak Kungs, jo Tava žēlastība ir laba; griezies pie manis pēc Savas lielās sirds žēlastības!
17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
Un neapslēp Savu vaigu priekš Sava kalpa, jo man ir bail; steidzies, paklausi mani.
18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
Nāc klāt pie manas dvēseles, atpestī to, izglāb mani manu ienaidnieku dēļ.
19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
Tu zini manu kaunu un manu negodu un manu apsmieklu; visi mani pretinieki ir Tavā priekšā.
20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
Kauns man lauž sirdi, un es nīkstu; es gaidīju, vai kādam nebūtu žēl, bet nav, - un uz iepriecinātājiem, bet es neatrodu.
21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
Un tie man žulti dod ēst un etiķi dzert, kad es gauži izslāpis.
22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
Lai viņu galds viņu priekšā top par valgu, par atmaksu un par slazdu.
23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
Lai viņu acis top apstulbotas, ka tie neredz, un lai viņu gurni allažiņ šaubās.
24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
Izgāz pār tiem Savu dusmību, un Tava karsta bardzība lai viņus sagrābj.
25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
Viņu māja lai top par posta vietu, un neviena lai nav, kas dzīvo viņu dzīvokļos.
26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
Jo tie to vajā, ko Tu esi sitis, un apsmej mokas tiem, ko Tu ievainojis.
27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
Lai tiem krājās noziegums uz noziegumu, ka tie nenāk pie Tavas taisnības.
28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
Izdeldē tos no dzīvības grāmatas, ka tie ar tiem taisniem netop uzrakstīti.
29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
Bet es esmu bēdīgs un moku pilns; ak Dievs, Tava pestīšana lai mani paceļ.
30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
Es slavēšu Dieva vārdu ar dziesmu un Viņu paaugstināšu ar pateicību.
31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
Tas patiks Tam Kungam vairāk nekā vērsis, kam ragi un nagi.
32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
Tie bēdīgie raugās un priecājās, un jūs, kas Dievu meklējat, jūsu sirds dzīvos.
33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
Jo Tas Kungs paklausa nabagus, un nenicina Savus cietumniekus.
34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
Lai Viņu teic debesis un zeme, jūra un viss, kas iekš tās kustās.
35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
Jo Dievs atpestīs Ciānu un uztaisīs Jūda pilsētas, un tie tur dzīvos un to iemantos.
36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
Un Viņa kalpu dzimums to iemantos, un kas Viņa Vārdu mīļo, tie tur dzīvos.
