Psaltaren 69

1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.

Al Capo de’ musici. Sopra “i gigli”. Di Davide. Salvami, o Dio, poiché le acque mi son giunte fino all’anima.

2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.

Io sono affondato in un profondo pantano, ove non v’è da fermare il piede; son giunto in acque profonde e la corrente mi sommerge.

3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.

Sono stanco di gridare, la mia gola è riarsa; gli occhi mi vengon meno, mentre aspetto il mio Dio.

4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.

Quelli che m’odiano senza cagione sono più numerosi de’ capelli del mio capo; sono potenti quelli che mi vorrebbero distrutto e che a torto mi sono nemici; perfino quello che non avevo preso, l’ho dovuto restituire.

5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.

O Dio, tu conosci la mia follia, e le mie colpe non ti sono occulte.

6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.

Non sian confusi, per cagion mia, quelli che sperano in te, o Signore, Eterno degli eserciti! Non siano svergognati per cagion mia, quelli che ti cercano, o Dio d’Israele!

7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.

Perché per amor tuo io porto il vituperio, e la vergogna mi copre la faccia.

8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.

Io son divenuto un estraneo ai miei fratelli, e un forestiero ai figliuoli di mia madre.

9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.

Poiché lo zelo della tua casa mi ha roso, e i vituperi di quelli che ti vituperano son caduti su me.

10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.

Io ho pianto, ho afflitto l’anima mia col digiuno, ma questo è divenuto un motivo d’obbrobrio.

11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.

Ho fatto d’un cilicio il mio vestito, ma son diventato il loro ludibrio.

12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.

Quelli che seggono alla porta discorron di me, e sono oggetto di canzone ai bevitori di cervogia.

13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.

Ma, quanto a me, la mia preghiera sale a te, o Eterno, nel tempo accettevole; o Dio, nella grandezza della tua misericordia, rispondimi, secondo la verità della tua salvezza.

14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;

Tirami fuor del pantano, e ch’io non affondi! Fa’ ch’io sia liberato da quelli che m’odiano, e dalle acque profonde.

15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.

Non mi sommerga la corrente delle acque, non m’inghiottisca il gorgo, e non chiuda il pozzo la sua bocca su di me!

16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;

Rispondimi, o Eterno, perché la tua grazia è piena di bontà; secondo la grandezza delle tue compassioni, volgiti a me.

17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.

E non nascondere il tuo volto dal tuo servo, perché sono in distretta; affrettati a rispondermi.

18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.

Accostati all’anima mia, e redimila; riscattami per cagion de’ miei nemici.

19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.

Tu conosci il mio vituperio, la mia onta e la mia ignominia; i miei nemici son tutti davanti a te.

20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.

Il vituperio m’ha spezzato il cuore e son tutto dolente; ho aspettato chi si condolesse meco, non v’è stato alcuno; ho aspettato dei consolatori, ma non ne ho trovati.

21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.

Anzi mi han dato del fiele per cibo, e, nella mia sete, m’han dato a ber dell’aceto.

22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.

Sia la mensa, che sta loro dinanzi, un laccio per essi; e, quando si credon sicuri, sia per loro un tranello!

23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.

Gli occhi loro si oscurino, sì che non veggano più, e fa’ loro del continuo vacillare i lombi.

24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.

Spandi l’ira tua su loro, e l’ardore del tuo corruccio li colga.

25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.

La loro dimora sia desolata, nessuno abiti nelle loro tende.

26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.

Poiché perseguitano colui che tu hai percosso, e si raccontano i dolori di quelli che tu hai feriti.

27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.

Aggiungi iniquità alla loro iniquità, e non abbian parte alcuna nella tua giustizia.

28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.

Sian cancellati dal libro della vita, e non siano iscritti con i giusti.

29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.

Quanto a me, io son misero e addolorato; la tua salvezza, o Dio, mi levi in alto.

30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.

Io celebrerò il nome di Dio con un canto, e lo magnificherò con le mie lodi.

31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.

E ciò sarà accettevole all’Eterno più d’un bue, più d’un giovenco con corna ed unghie.

32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.

I mansueti lo vedranno e si rallegreranno; o voi che cercate Iddio, il cuor vostro riviva!

33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.

Poiché l’Eterno ascolta i bisognosi, non sprezza i suoi prigionieri.

34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.

Lo lodino i cieli e la terra, i mari e tutto ciò che si muove in essi!

35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.

Poiché Dio salverà Sion, e riedificherà le città di Giuda; il suo popolo abiterà in Sion e la possederà.

36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.

Anche la progenie de’ suoi servitori l’avrà per sua eredità, e quelli che amano il suo nome vi abiteranno.