Psaltaren 69
1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
| לַמְנַצֵּחַ ׀ עַֽל־שׁוֹשַׁנִּים לְדָוִֽד׃ הוֹשִׁיעֵנִי אֱלֹהִים כִּי בָאוּ מַיִם עַד־נָֽפֶשׁ׃ |
2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
| טָבַעְתִּי ׀ בִּיוֵן מְצוּלָה וְאֵין מׇעֳמָד בָּאתִי בְמַעֲמַקֵּי־מַיִם וְשִׁבֹּלֶת שְׁטָפָֽתְנִי׃ |
3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
| יָגַעְתִּי בְקׇרְאִי נִחַר גְּרוֹנִי כָּלוּ עֵינַי מְיַחֵל לֵאלֹהָֽי׃ |
4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
| רַבּוּ ׀ מִשַּׂעֲרוֹת רֹאשִׁי שֹׂנְאַי חִנָּם עָצְמוּ מַצְמִיתַי אֹיְבַי שֶׁקֶר אֲשֶׁר לֹֽא־גָזַלְתִּי אָז אָשִֽׁיב׃ |
5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
| אֱֽלֹהִים אַתָּה יָדַעְתָּ לְאִוַּלְתִּי וְאַשְׁמוֹתַי מִמְּךָ לֹֽא־נִכְחָֽדוּ׃ |
6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
| אַל־יֵבֹשׁוּ בִי ׀ קֹוֶיךָ אֲדֹנָי יֱהֹוִה צְבָאוֹת אַל־יִכָּלְמֽוּ בִי מְבַקְשֶׁיךָ אֱלֹהֵי יִשְׂרָאֵֽל׃ |
7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
| כִּֽי־עָלֶיךָ נָשָׂאתִי חֶרְפָּה כִּסְּתָה כְלִמָּה פָנָֽי׃ |
8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
| מוּזָר הָיִיתִי לְאֶחָי וְנׇכְרִי לִבְנֵי אִמִּֽי׃ |
9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
| כִּֽי־קִנְאַת בֵּיתְךָ אֲכָלָתְנִי וְחֶרְפּוֹת חוֹרְפֶיךָ נָפְלוּ עָלָֽי׃ |
10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
| וָאֶבְכֶּה בַצּוֹם נַפְשִׁי וַתְּהִי לַחֲרָפוֹת לִֽי׃ |
11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
| וָאֶתְּנָה לְבוּשִׁי שָׂק וָאֱהִי לָהֶם לְמָשָֽׁל׃ |
12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
| יָשִׂיחוּ בִי יֹשְׁבֵי שָׁעַר וּנְגִינוֹת שׁוֹתֵי שֵׁכָֽר׃ |
13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
| וַאֲנִי תְפִלָּֽתִי־לְךָ ׀ יְהֹוָה עֵת רָצוֹן אֱלֹהִים בְּרׇב־חַסְדֶּךָ עֲנֵנִי בֶּאֱמֶת יִשְׁעֶֽךָ׃ |
14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
| הַצִּילֵנִי מִטִּיט וְאַל־אֶטְבָּעָה אִנָּצְלָה מִשֹּׂנְאַי וּמִמַּעֲמַקֵּי מָֽיִם׃ |
15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
| אַל־תִּשְׁטְפֵנִי ׀ שִׁבֹּלֶת מַיִם וְאַל־תִּבְלָעֵנִי מְצוּלָה וְאַל־תֶּאְטַר־עָלַי בְּאֵר פִּֽיהָ׃ |
16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
| עֲנֵנִי יְהֹוָה כִּי־טוֹב חַסְדֶּךָ כְּרֹב רַחֲמֶיךָ פְּנֵה אֵלָֽי׃ |
17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
| וְאַל־תַּסְתֵּר פָּנֶיךָ מֵעַבְדֶּךָ כִּי־צַר־לִי מַהֵר עֲנֵֽנִי׃ |
18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
| קׇרְבָה אֶל־נַפְשִׁי גְאָלָהּ לְמַעַן אֹיְבַי פְּדֵֽנִי׃ |
19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
| אַתָּה יָדַעְתָּ חֶרְפָּתִי וּבׇשְׁתִּי וּכְלִמָּתִי נֶגְדְּךָ כׇּל־צוֹרְרָֽי׃ |
20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
| חֶרְפָּה ׀ שָׁבְרָה לִבִּי וָאָנוּשָׁה וָאֲקַוֶּה לָנוּד וָאַיִן וְלַמְנַחֲמִים וְלֹא מָצָֽאתִי׃ |
21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
| וַיִּתְּנוּ בְּבָרוּתִי רֹאשׁ וְלִצְמָאִי יַשְׁקוּנִי חֹֽמֶץ׃ |
22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
| יְהִי־שֻׁלְחָנָם לִפְנֵיהֶם לְפָח וְלִשְׁלוֹמִים לְמוֹקֵֽשׁ׃ |
23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
| תֶּחְשַׁכְנָה עֵינֵיהֶם מֵרְאוֹת וּמׇתְנֵיהֶם תָּמִיד הַמְעַֽד׃ |
24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
| שְׁפׇךְ־עֲלֵיהֶם זַעְמֶךָ וַחֲרוֹן אַפְּךָ יַשִּׂיגֵֽם׃ |
25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
| תְּהִי־טִירָתָם נְשַׁמָּה בְּאׇהֳלֵיהֶם אַל־יְהִי יֹשֵֽׁב׃ |
26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
| כִּי־אַתָּה אֲשֶׁר־הִכִּיתָ רָדָפוּ וְאֶל־מַכְאוֹב חֲלָלֶיךָ יְסַפֵּֽרוּ׃ |
27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
| תְּֽנָה־עָוֺן עַל־עֲוֺנָם וְאַל־יָבֹאוּ בְּצִדְקָתֶֽךָ׃ |
28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
| יִמָּחֽוּ מִסֵּפֶר חַיִּים וְעִם צַדִּיקִים אַל־יִכָּתֵֽבוּ׃ |
29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
| וַאֲנִי עָנִי וְכוֹאֵב יְשׁוּעָתְךָ אֱלֹהִים תְּשַׂגְּבֵֽנִי׃ |
30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
| אֲהַלְלָה שֵׁם־אֱלֹהִים בְּשִׁיר וַאֲגַדְּלֶנּוּ בְתוֹדָֽה׃ |
31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
| וְתִיטַב לַיהֹוָה מִשּׁוֹר פָּר מַקְרִן מַפְרִֽיס׃ |
32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
| רָאוּ עֲנָוִים יִשְׂמָחוּ דֹּרְשֵׁי אֱלֹהִים וִיחִי לְבַבְכֶֽם׃ |
33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
| כִּי־שֹׁמֵעַ אֶל־אֶבְיוֹנִים יְהֹוָה וְאֶת־אֲסִירָיו לֹא בָזָֽה׃ |
34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
| יְֽהַלְלוּהוּ שָׁמַיִם וָאָרֶץ יַמִּים וְֽכׇל־רֹמֵשׂ בָּֽם׃ |
35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
| כִּי אֱלֹהִים ׀ יוֹשִׁיעַ צִיּוֹן וְיִבְנֶה עָרֵי יְהוּדָה וְיָשְׁבוּ שָׁם וִירֵשֽׁוּהָ׃ |
36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
| וְזֶרַע עֲבָדָיו יִנְחָלוּהָ וְאֹהֲבֵי שְׁמוֹ יִשְׁכְּנוּ־בָֽהּ׃ |
