Psaltaren 69
1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
“To the chief musician upon Shoshannim, by David.” Save me, O God; for the waters are come even to threaten my life.
2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
I am sunk in the mire of the deep, where there is no standing; I am come into the depths of the waters, and the flood overfloweth me.
3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
I am weary of my calling; my throat is hoarse; my eyes fail, while I hope for my God.
4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
More than the hairs of my head are those that hate me without a cause; numerous are those that would destroy me, that are my enemies wrongfully: what I have not robbed shall I now restore.
5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
O God, thou art well aware of my folly, and my guilty deeds are from thee not hidden.
6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
Let not those that wait on thee, O Lord Eternal of hosts, be made ashamed through me: let not those that seek thee be confounded through me, O God of Israel.
7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
Because for thy sake have I borne reproach, hath confusion covered my face.
8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
A stranger am I become unto my brothers, and an alien unto my mother's children.
9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
Because the zeal for thy house hath devoured me; and the reproaches of those that reproached thee are fallen upon me.
10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
When I wept at the fasting of my soul, it became a reproach to me.
11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
And when I made sackcloth my garment, I became a proverb to them.
12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
Those that sit in the gate talk against me; and [about me make] songs the drinkers of strong drink.
13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
But as for me, I direct my prayer unto thee, O Lord, in a time of favor; O God, in the multitude of thy kindness: answer me in the truth of thy salvation.
14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
Deliver me out of the mire, that I may not sink: let me be delivered from those that hate me, and out of the depths of the waters.
15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
Let not the flood of waters overflow me, and let not the deep swallow me up, and let not the pit close its mouth upon me.
16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
Answer me, O Lord; for thy kindness is good: according to the multitude of thy mercies turn thou unto me.
17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
And hide not thy face from thy servant; for I am in distress: make haste and answer me.
18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
Draw nigh unto my soul, and redeem it: because of my enemies do thou ransom me.
19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
Thou well knowest my reproach, and my shame, and my confusion: before thee are all my assailants.
20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
Reproach hath broken my heart; and I am sick; and I waited for pity, but there was none; and for comforters, but I found none.
21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
And they put into my food gall; and in my thirst they give me vinegar to drink.
22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
May [then] their table become a snare before them: and to those that are at peace, a trap.
23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
May their eyes become dark, that they cannot see; and make their loins continually to waver.
24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
Pour out over them thy indignation, and let the heat of thy anger overtake them.
25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
May their palace become desolate: in their tents let no one dwell.
26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
For whom thou hast smitten they persecute; and of the pain of those whom thou but wounded do they converse.
27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
Lay guilt upon their guilt; and let them not come into thy righteousness.
28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
Let them be blotted out of the book of the living; and with the righteous let them not be written down.
29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
But I am poor and suffering: let thy salvation, O God, set me up on high.
30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
I will praise the name of God with song, and will magnify him with thanksgiving.
31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
And this will please the Lord better than an ox or bullock having horns and cloven hoofs.
32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
The meek will see this, and be rejoiced: ye that seek God, and your heart shall revive.
33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
For the Lord listeneth unto the needy, and his prisoners he despiseth not.
34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
Let heaven and earth praise him, the seas, and every thing that moveth therein.
35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
For God will save Zion, and will build the cities of Judah: that they may abide there, and have it in possession:
36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
And the seed of his servants shall inherit it; and they that love his name shall dwell therein.
