Psaltaren 69
1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
Unto the end, for them that shall be changed; for David. SAVE me, O God: for the waters are come in even unto my soul.
2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
I stick fast in the mire of the deep: and there is no sure standing. I am come into the depth of the sea: and a tempest hath overwhelmed me.
3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
I have laboured with crying; my jaws are become hoarse: my eyes have failed, whilst I hope in my God.
4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
They are multiplied above the hairs of my head, who hate me without cause. My enemies are grown strong who have wrongfully persecuted me: then did I pay that which I took not away.
5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
O God, thou knowest my foolishness; and my offences are not hidden from thee:
6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
Let not them be ashamed for me, who look for thee, O Lord, the Lord of hosts. Let them not be confounded on my account, who seek thee, O God of Israel.
7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
Because for thy sake I have borne reproach; shame hath covered my face.
8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
I am become a stranger to my brethren, and an alien to the sons of my mother.
9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
For the zeal of thy house hath eaten me up: and the reproaches of them that reproached thee are fallen upon me.
10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
And I covered my soul in fasting: and it was made a reproach to me.
11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
And I made haircloth my garment: and I became a byword to them.
12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
They that sat in the gate spoke against me: and they that drank wine made me their song.
13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
But as for me, my prayer is to thee, O Lord; for the time of thy good pleasure, O God. In the multitude of thy mercy hear me, in the truth of thy salvation.
14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
Draw me out of the mire, that I may not stick fast: deliver me from them that hate me, and out of the deep waters.
15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
Let not the tempest of water drown me, nor the deep swallow me up: and let not the pit shut her mouth upon me.
16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
Hear me, O Lord, for thy mercy is kind; look upon me according to the multitude of thy tender mercies.
17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
And turn not away thy face from thy servant: for I am in trouble, hear me speedily.
18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
Attend to my soul, and deliver it: save me because of my enemies.
19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
Thou knowest my reproach, and my confusion, and my shame.
20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
In thy sight are all they that afflict me; my heart hath expected reproach and misery. And I looked for one that would grieve together with me, but there was none: and for one that would comfort me, and I found none.
21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
And they gave me gall for my food, and in my thirst they gave me vinegar to drink.
22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
Let their table become as a snare before them, and a recompense, and a stumblingblock.
23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
Let their eyes be darkened that they see not; and their back bend thou down always.
24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
Pour out thy indignation upon them: and let thy wrathful anger take hold of them.
25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
Let their habitation be made desolate: and let there be none to dwell in their tabernacles.
26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
Because they have persecuted him whom thou hast smitten; and they have added to the grief of my wounds.
27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
Add thou iniquity upon their iniquity: and let them not come into thy justice.
28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
Let them be blotted out of the book of the living; and with the just let them not be written.
29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
But I am poor and sorrowful: thy salvation, O God, hath set me up.
30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
I will praise the name of God with a canticle: and I will magnify him with praise.
31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
And it shall please God better than a young calf, that bringeth forth horns and hoofs.
32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
Let the poor see and rejoice: seek ye God, and your soul shall live.
33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
For the Lord hath heard the poor: and hath not despised his prisoners.
34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
Let the heavens and the earth praise him; the sea, and every thing that creepeth therein.
35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
For God will save Sion, and the cities of Juda shall be built up. And they shall dwell there, and acquire it by inheritance.
36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
And the seed of his servants shall possess it; and they that love his name shall dwell therein.
