Psaltaren 69

1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.

To the chief Musician. Upon Shoshannim. [A Psalm] of David. Save me, O God; for the waters are come in unto [my] soul.

2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.

I sink in deep mire, where there is no standing; I am come into the depths of waters, and the flood overfloweth me.

3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.

I am weary with my crying, my throat is parched; mine eyes fail while I wait for my God.

4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.

They that hate me without a cause are more than the hairs of my head; they that would destroy me, being mine enemies wrongfully, are mighty: then I restored that which I took not away.

5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.

Thou, O God, knowest my foolishness, and my trespasses are not hidden from thee.

6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.

Let not them that wait on thee, Lord, Jehovah of hosts, be ashamed through me; let not those that seek thee be confounded through me, O God of Israel.

7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.

Because for thy sake I have borne reproach; confusion hath covered my face.

8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.

I am become a stranger unto my brethren, and an alien unto my mother's sons;

9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.

For the zeal of thy house hath devoured me, and the reproaches of them that reproach thee have fallen upon me.

10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.

And I wept, my soul was fasting: that also was to my reproach; —

11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.

And I made sackcloth my garment: then I became a proverb to them.

12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.

They that sit in the gate talk of me, and [I am] the song of the drunkards.

13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.

But as for me, my prayer is unto thee, Jehovah, in an acceptable time: O God, in the abundance of thy loving-kindness answer me, according to the truth of thy salvation:

14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;

Deliver me out of the mire, let me not sink; let me be delivered from them that hate me, and out of the depths of waters.

15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.

Let not the flood of waters overflow me, neither let the deep swallow me up; and let not the pit shut its mouth upon me.

16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;

Answer me, O Jehovah; for thy loving-kindness is good: according to the abundance of thy tender mercies, turn toward me;

17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.

And hide not thy face from thy servant, for I am in trouble: answer me speedily.

18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.

Draw nigh unto my soul, be its redeemer; ransom me because of mine enemies.

19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.

Thou knowest my reproach, and my shame, and my dishonour: mine adversaries are all before thee.

20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.

Reproach hath broken my heart, and I am overwhelmed: and I looked for sympathy, but there was none; and for comforters, but I found none.

21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.

Yea, they gave me gall for my food, and in my thirst they gave me vinegar to drink.

22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.

Let their table become a snare before them, and their very welfare a trap;

23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.

Let their eyes be darkened, that they see not, and make their loins continually to shake.

24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.

Pour out thine indignation upon them, and let the fierceness of thine anger take hold of them.

25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.

Let their habitation be desolate; let there be no dweller in their tents.

26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.

For they persecute him whom thou hast smitten, and they talk for the sorrow of those whom thou hast wounded.

27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.

Add iniquity unto their iniquity, and let them not come into thy righteousness.

28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.

Let them be blotted out of the book of life, and not be written with the righteous.

29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.

But I am afflicted and sorrowful: let thy salvation, O God, set me secure on high.

30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.

I will praise the name of God with a song, and will magnify him with thanksgiving;

31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.

And it shall please Jehovah more than an ox, — a bullock with horns and cloven hoofs.

32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.

The meek shall see it, they shall be glad; ye that seek God, your heart shall live.

33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.

For Jehovah heareth the needy, and despiseth not his prisoners.

34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.

Let heavens and earth praise him; the seas, and everything that moveth therein.

35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.

For God will save Zion, and will build the cities of Judah; and they shall dwell there, and possess it:

36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.

And the seed of his servants shall inherit it, and they that love his name shall dwell therein.